I torsdags var det dags för den första av två planerade AW-bubbel för att fira jobb och ny lägenhet för min del, och ny befattning på jobbet för en kollega. De närmast sörjande kollegorna, som varit med längs resan hade samlats uppe i skybaren på ett närbeläget hotell och vi skålade för nystarter och gammal vänskap, skvallrade lite och bubblade en massa strunt innan det var läge att dra vidare.
Jag och D hamnade på Vapiano efter att D kläckte den idén, och fick trevligt middagssällskap till den goda pastan. Jag kommer att sakna våra promenader efter jobbet när jag flyttar, men som tur är så är det inte jättelångt bort att träffas i alla fall.
Efter middagen bestämde jag mig för att titta till Grönan trots att jag inte hade några dansprylar med mig, varken skor eller vattenflaska eller ficka att stoppa nyckeln från värdeförvaringen i. Men varför låta sig hindras av det? Gröna kortet är ett jättebra sätt att fylla ut besöksstatistiken på, man förlorar liksom inget på att gå dit, och när man väl är där så konsumerar man i alla fall nåt litet. I mitt fall gick kvällen lös på 30 kr för värdeförvaringen. Nyckeln? Jo, den snurrades fast i en hårsnodd som fick sitta på handleden som ett lite udda armband.
Wizex var precis så mogenbandiga som jag mindes dem från Charlotte Perellis dagar, men betydligt snyggare nu, både på individplan och detaljmässigt. De ser ut som värsta rockabillybandet, och har en brandbilsröd flygel på scenen som man blir alldeles lycklig av. Och sångerskans skor sen…
Några få duktiga dansare i min smak var där, och jag hann liksom dansa igenom dem på den timme jag var där. Utöver det hann jag också kliva av banan efter 15 meter med en gubbe som druckit för mycket sprattelvatten och inte bestämde sig för om han ville dansa bugg eller fox eller hur han skulle få med mig i den ekvationen. Jag klev av vid närmaste utgång, men han var lika glad för det 🙂 Jag blev också uppbjuden av en herre som frågade om jag ville dansa, eller om jag skulle stå och se vacker ut. Jag förklarade att jag kan båda, och det skrattade han åt genom två låtar, och kommenterade att det var ett bra svar när han lämnade tillbaka mig där han hittat mig. Börjar tro att tanterna inte är lika kaxiga.
Framåt halv elva hade jag fått de bra danser som gick att få och drog mig mot utgången för att sedan trängas på båten med personer som var berusade av annat än dans. Sådana gånger önskar jag att min superpower kunde vara teleportering – det skulle vara tokpraktiskt! Men eftersom jag aldrig fick något brev från Hogwarts när jag fyllde 11 får jag klara mig med det sl-kortet ger tillträde till, och de ställen Hugo kör till, så klart.
Väl hemma var det skönt med en dusch och sedan läggdags.
KRAM
På jakt med Puman 