Månadsarkiv: oktober, 2012

Happy Halloween


image

KRAM

Nu kommer vintern!


image

Ett gopirr växer fram…


Det händer lite saker nu som får ett gopirr att växa fram inombords. En skön känsla som omväxling. Om min intuition är rätt, så kommer det att bli en ljus vinter.

KRAM

No one puts Baby in a corner


Efter att ha tagit ett initiativ som på sikt kan bli en belöning i sig, kände jag att jag skulle belöna mig även i direkt anslutning till detta initiativ, för att implementera lite positiv betingning. Och vilket alternativ kan vara bättre än att åka norrut en sväng, först till stugan, och sedan till Gävle för fyra timmars dans?

Vid lunchtid lastade jag sålunda in mig och S i Hugo, med en kvalitativ tjejdag i sikte. Vår vänskap är rätt nyfunnen, så det blev en sån där härlig lära-känna-resa där vi surrade på för fullt hela vägen till stugan, till dansen, och så småningom även hela vägen hem. Fantastiskt kul!

Väl framme vid Parken i Gävle hann vi precis byta skor och hänga in i garderoben innan det var dags att börja dansa. Kvällen inleddes med en superbra tjejfox, och sedan rullade det på. Jag hittade många intressanta tilltänkta danspartners, saknade några, men fick mitt lystmäte relativt väl tillgodosett.

Några inspanade tilltänkta rann ur händerna på mig, vilket så klart inte var ett plus i kanten. Jag tröstade mig med att yttra ett löfte (eller hot, beroende på vem du frågar…) om ränta på missad dans. Trots att kroppen inte lydde mig lika bra som den gjort den senaste tiden var jag ändå nöjd med de första fyra timmarna av nonstopen… i alla fall till jag insåg att de också var de fyra sista timmarna av nonstopen.

Men hur kan man ändå vara något annat än nöjd när man har fått till några rent gudomliga sväva-danser, och det till riktigt bra musik dessutom? Zlips rockar som vanligt min värld, trots ett nyligt genomfört medlemsbyte. I jämförelse står sig Dreams tyvärr inte lika bra, utan gör ett ganska blekt intryck. Å andra sidan har de inte samma rutin som Zlips, vilket kan förklara att de inte har samma avslappnade, självsäkra och lekfulla utstrålning.

Mycket vill ha mer, och redan på fredag är det dags igen. Då får Expanders stå för musiken. I will bring the crazy and the silver shoes…

Vi kanske ses i Uppsala?
KRAM

Höstgryning


image

Vackra, vackra årstid!

KRAM

21 oktober 2012


27672 steg

Ladies night..?


När livet är lite extra grått är det bra att sätta lite guldkant på tillvaron, för att höja moralen och stämningen. Fredagens danskväll i Hallunda fick bli en sån guldkant. Eftersom oktobermaran rasar för fullt i Gävle denna helg, hade jag räknat med lite skralt utbud av dansare, och fick till stor del rätt i mina farhågor, men några guldkorn hade i alla fall behagat dyka upp.

Scotts stod på scen denna kväll. I min bok har de gått från att vara ett av de absolut bästa banden, med enbart foxmysiga låtar och roliga bugg (ungefär i paritet med nuvarande Shake) till att vara ett band utan någon som helst röd tråd i repan. Det känns som att de slängt in lite av varje för att de tror att alla ska bli nöjda, men resultatet blir bara en spretig massa som känns minst sagt förvirrad, och där bara några bra låtar finns kvar. Det känns lite slöserimässigt med tanke på att man VET att de kan spela så bra, och då väljer att spela tråkigt…

Världens bästa F räddade kvällen, och vi tog igen många förlorade danser under kvällens gång. Jag ska erkänna att jag hade svårt att riktigt hitta harmonin till och från under kvällen, men med en sån fantastisk följerska, så kan det ändå bara bli tokbra. Tror att det inte är en överdrift att konstatera att vi abonnerade på varandra under ungefär halva kvällen.

Det var längesedan jag foxade så mycket under en kväll. Tror att könsfördelningen var ganska jämn, men att de duktiga tjejerna var övertaliga i jämförelse med de duktiga killarna. Följdaktligen fick tjejdanserna företräde.

Några riktigt roliga bugg hanns med, varav en med C, som nyligen börjat lära sig att föra i bugg. Grymt kul, särskilt när hennes mimik gick från smått chockad till att bära insikten om att det faktiskt funkade riktigt bra. Kvällens roligaste bugg blev mot slutet av kvällen. Killen jag aldrig själv lyckas bjuda upp, men som alltid hittar mig minst en gång per kväll, och som alltid låter mig spexa runt efter eget huvud, hittade mig när jag precis räknat bort sannolikheten att få till en dans med honom.

Kvällen dominerades som sagt av tjejdanser, tror jag kan räkna antalet manliga danspartners med en halv hand. Men vad gör väl det när man har en F till sällskap?

Det blev en ladies night även ur ett annat perspektiv. Scotts förmodligen mest hängivna fan, en stjärnögd tjej i övre tonåren dansade för och med sig själv framför scenen. Sånt händer bara på en viss typ av band. Kul att nya hittar ut på dans förvisso, men tragiskt att stå så hopplöst betuttad i sångaren, som så uppenbart inte är ett dugg intresserad, utan bara ser obekväm ut av uppmärksamheten. Att hennes hökögda mamma sedan står två meter bakom henne med en bevakande och skeptisk blick som bara matchas av dotterns hänförelse, gör det hela bara ännu mer beklämmande. Fast det är klart, det är nog rätt svårt att köpa kyskhetsbälten nuförtiden…

Laddar nu om inför morgondagens äventyr, oktobermarans sista kväll. Förvisso blr det ”bara” en vanlig nonstopkväll ur mitt perspektiv, eftersom det blir en enkvällsupplevelse, och det bara är två band som avlöser varandra, men marestämningen kommer ändå att råda, och så är ju bästaste Zlips ett av de två banden… Längtar redan.

Vi kanske ses i vimlet?

KRAM

Höstmys


image

Sedan sist


Det har gått ett tag sedan den sista uppdateringen. Hela två veckor har förflutit. Tiden och inspirationen har inte riktigt infunnit sig samtidigt. Som vanligt när det gått lite längre tid än brukligt mellan inläggen, har det hunnit hända en del, och så klart väntar inte alla upplevelser på att tiden och inspirationen ska infinna sig. En del saker faller i glömska, och andra flyter liksom in i varandra.

Förra helgen hade jag i alla fall sällskap här av pappa och S. Det blev besök i förkylningens tecken, men jag och S gjorde ändå pappa sällskap ut på Lidingö på lördagen, och utgjorde hejaklack när han klarade av sista prestationen i en svensk klassiker. Sedan firades detta, min födelsedag i förskott, och S:s nya jobb med en riktigt god fisksoppa och äppelpaj. Trevligt, gott och mysigt, trots en allt ivrigare feberkänning och hosta.

På söndagen tog jag igen mig efter bästa förmåga, men förkylningen gav inte med sig för det, så även de två första dagarna förra veckan tillbringades mestadels horisontellt, tills jag kände mig alldeles för uttråkad för att fortsätta att vara hemma. Arbetsveckan bestod således av endast två arbetsdagar, som försvann hux flux, innan fredagen var här. Min vana trogen, hade jag tagit semester på min födelsedag, så även fredagen tillbringades i hemmet, med lite pysslande inför helgens födelsedagskalas.

Det är lite tristare än vanligt att vara sjuk när man bor själv, och inte riktigt lika kul att fylla år. Jag har blivit lite extra bortskämd och ompysslad vid dessa tillfällen när jag och A bodde ihop, men nu får jag klara av sånt själv. 

Trots att födelsedagen var lite tyngre än jag trott, så avslutades den i alla fall bra, med en danskväll i Hallunda till Casanovas. När jag kom dit höll jag knappt på att komma in. Parkeringen var helt fullknökad, det gick inte att hitta någonstans att låta Hugo vila på medan jag dansade, och jag började fundera på att lägga ner hela projektet danskväll, men körde en sväng på måfå till ett bostadsområde i närheten, där en betalparkering fick duga till Hugo. Själv promenerade jag, både stressad, irriterad och lite modfälld tillbaka till Folkan, ställde mig i den lååånga kön in, som dessutom rörde sig i snigelfart…. 

När den biten av kvällen var avklarad vände dock allt till det bättre. Goa danser radade upp sig från första stund, och räckte nästan hela kvällen. Tror att jag satt fyra låtar totalt, och tog igen lite förlorad starttid i pausen. Kvällen avslutades sedan på topp. Då hade jag hunnit med nästan alla favoriter, blivit räddad från hörnet ute i vestibulen under de få låtar jag inte varit uppe, och fått till riktigt bra danser kvällen igenom. Jag blir mer och mer förälskad i dansandet. Att lita på att kroppen gör det den får signaler till, att leka i samspelet med danspartnern, och få uppleva känslan av anförtrodd kontroll.

Dansen gav sedan energi till att orka vara lite gladare resten av helgen. På lördagen bar det av upp till stugan och kalas. A, M, M, J, R och mamma och T förgyllde mitt kalas, och det var verkligen supermysigt att träffas och umgås igen.

Igår var det så åter en lite jobbigare dag. Kanske inte så konstigt, med tanke på att det skulle ha varit vår trettonårsdag. Verkligheten kommer lite närmre, känns lite vassare. Vi pratade lite, grät lite, och stöttade varann, och på något sätt blev det svåra lite lättare igen. Den emotionella berg- och dalbanan börjar bli lite planare, även om jag ibland upplever tvärare kast än jag kalibrerat för. Försöker att påminna mig att andas i de svårare stunderna, och att komma ihåg varför vi gör detta, att alternativet inte är tänkbart, och att vi båda kommer att bli starkare i slutänden. Det för med sig lite mental växtvärk till och från, och så klart en ganska intensiv trötthet.

Idag på jobbet kom sedan nästa stora förändring. Den lilla specialistgrupp jag sitter på kommer att lösas upp. Istället väntar de mer generella uppgifterna som större delen av kollegorna sitter med. Förändringen i sig kanske inte är jätteoväntad, men timingen är det definitivt. Behöver smälta detta lite, men lutar åt att förändringar för enbart förändringarnas skull inte riktigt är min favoritsak, och på ett personligt plan hade det nog känts bättre om tillvaron i sig var lite lugnare när nåt sånt här händer. Men hur var det där fina mantrat nu igen..? Det blir alltid bra till slut, och är det inte bra, så är det inte slut än.

KRAM