Månadsarkiv: februari, 2011

Och vad har hänt sedan sist..?


Jo, förhandlingarna på jobbet är klara, och nu är det bara en sista liten administrationsdel kvar innan allt blir offentligt, men båda parter verkar nöjda, och sånt är ju alltid trevligt. Det kommer att frigöra mer energi att fokusera och driva jobbet framåt, och det är ju också positivt. Dessutom är detta så klart en vecka i rikhetens tecken, eftersom lönen betalas ut, och en lagom trevlig prestationsslant fick följa med i kuvertet. Den kan man köpa godis för om man vill, men nu är det ju varken jul eller påsk, och så hade det blivit så vansinnigt mycket godis eftersom jag uppenbarligen är så bra på mitt jobb (och ödmjuk 🙂 ), så jag delade den extrainkomsten i tre delar, lät en reglera lite skulder, sparade en del och gör roliga och onyttiga saker för den tredje delen.

På onsdagen blev det en vända ut till NSW igen, vilket var kul till en början, men blev segt i längden. Min nya utmaning är att lära mig att gå när jag vet att jag förmodligen inte kommer att få ut så mycket mer kvalité av kvällen. Nu såsade jag kvar, och fastnade visserligen i en intressant diskussion om utbrändhet med en tjej, vilket gjorde att jag avstod några danser, men rent energimässigt hade det varit bättre investerat att åka hem efter första timmen. Stegmässigt var det i alla fall inte bortkastat, totalt blev det 16492 steg under onsdagen.

Torsdagen var en lagom trött historia, som passerade förbi relativt smärtfritt, men utan större utsvävningar åt något håll. Stegmässigt blev det kanske lite i underkant: 9513 steg.

Igår var det så dags för löning, vilket alltid får folk på bra humör. Alltså var jobbet lättsammare än vanligt, trots lite tekniska kullerbyttor i systemet, och dagen gick rasande fort. Efter jobbet smet jag och A in på en klädaffär där jag hittade mitt senaste klänningsfynd, och hittade en rödvitsvart rutig klänning också. Den kommer att funka både på jobbet och i andra sammanhang, och känns pigg och glad, så efter att ha provat ungefär halva butiken gick jag därifrån glad och nöjd med mitt fynd.  Kvällen firades sedan på en av mina nyupptäckta favoritrestauranger; ”Bestick”, som ligger i hörnet av Klara Norra Kyrkogata. Det är en liten bistro som serverar riktigt fint tillredd svensk husmanskost av hög klass till ett bra pris, i en avslappnad och opretentiös miljö. Dessutom med bra bakgrundsmusik på en nivå som gör att man hör vad som spelas, men man kan fortfarande föra en konversation utan att behöva skrika. Efter en trerätters var vi båda mätta och nöjda, och trillade sedan hemåt i snålblåsten. På väg mot Slussen sprang vi på några av mina jobbarkompisar som inte hunnit långt från jobbet, utan fastnat på afterwork tvärs över gatan. Kul 🙂

Stegräkningen igår blev 11368 steg, helt ok.

Imorse ringde det när jag och A avnjöt frukost på sängen, och det visade sig vara en blomaffär som ville planera in en leverens till mig. Det är inte så ofta någon skickar blommor till mig, så det var jättespännande, särskilt som det inte är födelsedagsdags eller något sådant. Under förmiddagen, och större delen av eftermiddagen gick jag sedan och var jättenyfiken. Jag och A passade också på att lösa Melodikrysset (hejsan vuxenpoäng!) innan jag begav mig in till stan för tjejträff med R, som skulle innefatta lite shopping och fika. R blev dock lite fördröjd, och jag passade därför på att springa i affärer alldeles själv, och det bar sig inte bättre än att jag hittade en fantastisk klänning till, och det i den första butiken jag gick in i. En klänning fanns det i min storlek, och den blev jättekompis med mig på en gång, så jag kunde ju inte lämna den kvar där. 🙂

Sedan strosade jag runt lite på måfå, hittade inget annat intressant, utan sammanstrålade med R för en pasta på Vapiano och lite uppdateringar om vad som hänt sedan sist, innan vi traskade vidare mot Slussen där vi hoppade på varsitt tåg hemåt.

Blommorna då? Jo, det visade sig vara en jättefin bukett med tulpaner från pappa och S. Tack så mycket! ❤

Ikväll blir det nog mestadels mys här hemma, och så ska jag presentera min nya klänning för A såklart 😀

KRAM

Vill dansa….


 

Vill bara dansa när jag hör den här låten… och så vill jag ha den blonda tjejens skor.

KRAM

Och så var det dags för en ny vecka…


Måndagen gick undan i en hast, och halva dagen tillbringades i olika möten. Nu händer det spännande saker på jobbet, och spännande saker är det roligt att vara med och utveckla. 🙂 Vissa förhandlingar har inletts, och de ska vara avklarade under veckan. Dock verkar det som att det ser bra ut från min lilla vrå av verkligheten, och jag kan med lugn konstatera att jag inte kommer att bli uttråkad.

Andra halvan av dagen gick åt till lite uppstyrande verksamhet och så klart till kundsamtal (jo, det är faktiskt därför jag är där…). Jag och A lyckades sedan pricka in samma tåg hem, och gjorde ett handtag hemma innan det blev mysmiddag som avrundades med massage och tidig kväll. Vem sa att man måste vänta till fredag innan man kan mysa? 🙂

Stegen igår: 11523 st.

Idag har dagen runnit på fort, vår nya flexibla lösning för arbetet på vår avdelning innebär att vi får mycket energi till vår kärnverksamhet, men också att vi har fler arbetsuppgifter. I startfasen av detta lär vi oss att anpassa oss och hitta strategier och rutiner att bygga upp dagen kring, men det känns som att mer och mer faller på plats vartefter. Strukturen börjar titta fram, och när man ser en struktur vet man ju var man ska hänga av sig jackan, om ni förstår hur jag menar.

Dagens tråkiga upptäckt kom i morse, då det visade sig att både min ordinarie stegräknare och min reservvariant strejkade. Min analys blev akut batteribrist, och dagens stegresultat är därför en uppskattning med riktmärke på vad jag brukar få registrerat under samma sträcka. Under lunchen blev det en liten utflykt till Clas O för att bunkra batterier, och mycket riktigt så visade min ordinare stegräknare mer livsvilja efter en liten, men exakt, operation. Imorgon får den därmed återgå i arbetet igen.

Små nyheter utkristalliseras också på jobbet. Idag tackade jag nej till en förfrågan jag fått om ett förtroendeuppdrag till den lokala fackklubbens styrelse. Förfrågan fick jag i fredags, och fackordföranden hörde av sig och ville ha besked idag, men jag har inte hunnit fundera och ta i beräkning allt det skulle innebära för min del att ta uppdraget, och därför kände jag inte att jag ville kasta mig in i det just nu.

Det är ju jättekul att bli tillfrågad, men jag är stolt över att jag lärt mig att förvalta och värna om min egen tid och vad jag vill göra med den. I den ståndpunkten har jag givit mig själv en förhållningsregel att inte ta på mig uppdrag jag blir ombedd att göra på regelbunden basis utan att ha skänkt dem en grundlig genomtanke först. Det känns kul att hamnat i en fas i karriären, men framför allt i livet i stort, där jag faktiskt kan välja bort saker utan att få dåligt samvete. Har liksom ingen energi att lägga på att älta saker, däremot har jag mer och mer energi över till medvetna val och roliga konsekvenser som kan komma ur de valen.

Som jag sa till pappa häromsistens, jag är nog tuffare än jag förstår själv. Precis lika rätt som jag har i det, hade han i sin reflektion när han svarade att han undrat när jag själv skulle komma på det. Förmodligen kommer man på det när man behöver insikten som bäst, och kan förvalta den som en styrka att ta fram när orken tryter.

Under dagarna som gått har jag fått så många flyktiga tankar som vill ner på pränt, men de dyker upp när jag är upptagen med annat. När jag sedan har tid att ge dem livsutrymme har de dragit på semester. Flödesskriften har inte dykt upp på beställning, och orden har långt ifrån runnit ur fingrarna. Kanske är det så att dessa vackra små ord mest var till för min egen njutning och inte syftade till att glädja någon annan, kanske är de ännu för blyga för att debutera på en mer allmän arena än den min hjärna bjuder på.

Hur som helst, så slås jag återigen av insikten att jag mår bra. Insikt om att min tid blir vad jag gör den till.

Idag har min tid förmodligen blivit till dryga 11000 steg. Bara det är ju toppen!

KRAM

Det där med att må bra


Det är viktigare än man kanske reflekterar över. I väntan på semester, helg eller lönen biter man ihop, härdar ut och ser kanske välmåendet som en hägring vid horisonten. Vid närmare eftertanke är det något som inte alls duger att nöja sig med. Varför vänta på livet och mata dagar medan man väntar på att nå fram till hägringen en dag, när man kan fylla dagarna med glädje och njutning här och nu?

Visst måste de dovare skalorna av livets färg också få sin plats på duken, men att låta dem dominera duger inte. Fredagens danskväll satte ett gott anslag för dansglädjen i min kropp, och trots längre dansuppehåll än vanligt, kom kroppen ihåg vad den skulle göra, och hjälpte till att roa själen.

Med det i färskt minne gav jag mig iväg till EBBAs lokal på söndagskvällen, iförd min kaxigt knallröda sjömansinspirerade femtiotalsklänning (kanske min nya bästa vän i garderoben…) och med motsvarande energi att göra av med. I beräkningen får också medtas att favoritbandet Zlips stod för underhållningen och att ett begränsat antal biljetter släppts till tillställningen, för att dansutrymme ska finnas. Rätt tidigt var jag på plats och minglade runt tills det var dags att börja dansa.

Likt i fredags, kände jag i paus att jag mer eller mindre hunnit med kvällens ”måsten” och att jag hade en fantastiskt rolig kväll. I pausen minglade jag vidare, och fortsatte sedan resten av kvällen i exakt samma stil som i första halvlek. Framme vid sista halvtimmen hade jag inte stått en låt, och fick då min första vila för kvällen. Mot slutet högg jag en favorit som är svår att få tag i, men som har den fina egenskapen att själv leta efter mig på golvet när vi befinner oss på samma ställe. Kvällen till ära, och som en liten sympatihandling för min medsyster F som inte var där, men som också uppskattar honom, såg jag till att få kvällens tredje dans som avrundning. M bjuder på finklassig dans med en stark accent av lek och hyss, och den självuppfunna rumpgnussen som bäst tillämpas i frisnurr i bugg. Vid mer än ett tillfälle gapskrattade vi oss nästan helt ur takt.

Längtan efter att helt gå upp i dansen, sväva runt i balansöverföringen med danspartnern, känna musiken sätta takten för min andning, stänga ute förnimmelsen av att andra är närvarande i lokalen och bara uppgå i lycka är det som för mig gör upplevelsen så fantastisk. Vid flera tillfällen bjöds jag på sådana fantastiska små stunder av total harmoni under kvällen, och vad gör lite fysisk trötthet (och vad som känns som litervis med svett) då? Känslan av att sväva över marken istället för att trampa på golvet rotades djupare och djupare, och när jag satte mig i bilen på väg hem, insåg jag att jag verkligen gjort rätt val när jag försakat någon timmes sömn när jag istället dansat mig galet glad.

Väl hemma kröp jag sedan nyduschad ner mellan rena nybäddade lakan med ett brett leende på läpparna.

Stegräknaren registrerade 25806 steg under kvällen, bra jobbat med tanke på att det var dagens enda ansträngning. 🙂

KRAM

Helgen i ett nötskal


På lunchen i fredags tog jag mig iväg till en liten butik på Drottninggatan och köpte en klänning jag spanat in dagen innan. Det innebar en något stressig lunch, men inte desto mindre en fin investering. Klänningen visade sig tillhöra släktet ”kläder som dansar bra” och fick göra debut redan samma kväll på Yesterday.

Jag var måttligt laddad på väg dit, men fick en riktigt trevlig kväll. Personalen på Yesterday är fantastisk – trots rejält kalldrag från flertalet minusgrader var entrévärdinnan på samma soliga humör som alltid, och ambitionen att bjuda på en riktigt trevlig kväll kändes tydlig.

Timingen denna kväll var perfekt, jag hann byta skor, hitta några att hänga med, mingla lite, och få tag i P till första dansen. Perfekt! Som vanligt bjöd han på rolig dans, och efter det fick jag tag i fler roliga människor som på ett pärlband. Några har jag inte dansat med på år och dag, och ändå synkade vi bra.

En favorit som varit borta från Stockholmstrakten, men är på lägenhetsjakt och tillbakaväg hade tagit sig dit,  och som vanligt lyckades vi leka loss mer eller mindre obehindrat.

I pausen konstaterade jag att jag mer eller mindre hunnit med alla beståndsdelar i en perfekt kväll, och bestämde mig för att allt därefter skulle vara en bonus. N bjöd på fina godsaker som egenplockade hjortron, så gott att man bara måste blunda medan alla smaker exploderade i munnen. Jag och T satt helt saliga över upplevelsen och bara myste.

Efter paus blev det mer mysig dans och vid slutet av kvällen blev det dags för kvällens första och sista tjejfox. L följer tokbra, och vi hade jätteskoj. Till extranumren fick jag dansa med D som blev övergiven av J som hellre dansade med L. Högklassigt partnerbyte med andra ord 🙂 D och jag dansar bra i hop och hade jättekul, så för min del blev det bara en bonus, och även om D såg lite snopen ut över tilltaget, fann han sig snabbt.

På vägen hem visade biltermometern på 24 minusgrader, och med temperaturen i bilen så högt som möjligt och med BKO i stereon blev resan hemåt i ett månupplyst landskap riktigt njutbar. Helljus var nästan överkurs, så starkt sken månen, och trots kylan ute gick tankarna mot en varmare tid och logdansernas ljusa nätter med dansade älvor längs hemresans väg.

Stegräknaren stannade på 29984 steg.

Igår blev det en ordentlig sovmorgon, och sedan utflykt med A och M. Färden gick mot Norrviken, där de testade isen och jag tog en promenad bland herrgårdsliknande villor som nästan sitter i knät på varandra. Efter några timmars frisk luft åkte vi hem, och M packade ihop sina saker innan vi begav oss in till stan för middag tillsammans innan det var dags för M att åka söderut igen.

Kvällen blev inte vansinnigt sen på stan, vi var hemma vid elvasnåret, plockade lite hemma och kröp sedan till kojs.

Stegräkningen igår landade på 13598 steg.

Idag blir det söndagsmys. Fast klockan snart är ett på eftermiddagen har jag inte krypit ur sängen mer än för att fixa en frukostbricka. A jobbar hemifrån idag, och har varit betydligt duktigare, men så tar han betalt för det också. Jag latar mig alldeles gratis 🙂

Ikväll blir det dans på riktigt nära håll, Zlips spelar på Ebba, och min nyaste dansa-bra-klänning har torkat och väntar på nya äventyr. Kan det bli bättre? Inte mycket.

KRAM

Många dagar, lite tid.


Söndagen gick mestadels åt till avkoppling, men också lite städning och en promenad. Det är skönt att ha dagar då man bara går och skrotar. A däremot var duktig och avverkade några timmars arbetstid, så jag fick skrota själv efter bästa förmåga.

Som resultat tickade 10293 steg in. När det var läggdags var lägenheten i nystädat skick med en doft av nybakade grahamsbullar. Duger bra.

På alla hjärtans dag hade vi besök av B, som kommit upp till Stockholm i arbetet, och vi träffades för att äta lite på stan efter jobbet, och när vi var mätta och glada gick jag och B till Östasiatiska för att titta på Terrakottaarméutställningen. Det var jättetrevligt, och fascinerande att se detaljkärleken hos skaparen av lerfigurerna. Varje ansikte nytt från det förra, med mimik, personlighet, utstrålning.

På väg hem filosoferade vi över utställningen, livet och njutningen av att vara i varandras sällskap. Väl hemma blev det kollektiv bäddning och kvällsfika innan det var dags att krypa i säng.

Stegtotalen:12013 st.

På tisdagen fyllde finaste R 30 år, och detta firades med middag på persisk restaurang. Jag var väl inte i fräschaste form efter en intensiv dag på jobbet, och lite för lite sömn, men det var riktigt kul ändå, och jag och A delade bord med ett par som var riktigt roliga att slänga käft och filosofera med. När ögonen började gå i kors, drog vi oss mot tunnelbanan efter att ha tackat för oss, och efter att ha insett att vi behövde vänta länge på rätt tåg, gick vi till nästföljande hållplats där vi hoppade på första bästa tåg söderut.

Sent på kvällarna ska man aldrig vara säker på att ens tunnelbanelinje trafikerar hela linjesträckan, så enligt strategin ”så långt som möjligt” åkte vi till Gullmarsplan för att byta där. Efter en blick på tidsprognosen till nästa tåg, en titt på klockan och en analys av temperaturen ute (åtminstone tio minusgrader och blåsigt), pratade A om taxi, varpå jag insåg det värdelösa i dumsnålhet i kyla. Vi letade reda på en droska, klättrade in, och sedan lekte jag GPS (general pain stearing) till taxichaffisen, då jag upptäckte att han var på väg att ta av Nynäsvägen på tok för tidigt. Kvalificerade mig nog i och med det in i kategorin stockholmare. Så kan det också gå.

Hursomhelst hade vi fått tag i en riktigt trevlig chaffis, och dessutom gick resan på  mindre än 160 kr. Tror att jag fått pröjsa åtminstone 300 kr tidigare gånger jag åkt samma sträcka. Nu vet jag att det går att åka för lägre pris 🙂

Resten av kvällen njöt jag av insikten om att ha tjänat in åtminstone 20 minuters restid till förmån för varm säng och sömn. Stegtotalen blev10828 steg.

Vis av förra veckans besvikelse muskmässigt från NSW, hade jag och A kommit överens om att han skulle få ta bilen till ett skridskoevent där fackelåkning i grupp skulle arrangeras, och att jag skulle skippa dansen och istället kvittera ut nya portnycklar på Stockholmshems regionkontor efter jobbet. Det var rätt skönt att inse redan tidigt på dagen att jag rent potentiellt skulle kunna gå och lägga mig när som helst efter det.

Under dagen fick jag också veta att det godkänts en bonusutbetalning på mitt jobb, vilket gör att lönekuvertet kommer att vara fetare denna månad. Ganska ordentligt mycket fetare, i alla fall före skatt. Som den duktiga människa jag är, har jag tänkt att dela relativt lika på bonusen för tre syften; roligheter, sparande och justerande av skulder. Så otroligt vuxet. Det roliga fick börja med en vrålshopping på Lush där jag såg till att skämma bort mig själv med badlyx, och med en väldoftande kasse i näven uträttades sedan resten av kvällens ärenden innan jag äntligen fick åka hem och tappa upp ett efterlängtat  och välförtjänat bad.

På jobbet hände en del andra saker också som snurrade några varv i skallen. Vår lilla avdelning kommer att struktureras om, och ska bestå av tre personer istället för fyra, varvid en av oss går över på en annan avdelning. Under rådande omständigheter känns det som en vettig prioritering, och jag tror att alla är nöjda.

Utöver det utvecklar det sig trevligheter för min del också, och vissa förhandlingar kommer att inledas till veckan. Stimulerande, särskilt när allt landar.

När finaste A kom hem från skridskoåkandet fick han sitta och bolla idéer med mig innan jag kunde låta tankarna vila och gå och lägga mig. Har valt en bra livskamrat. 🙂

Onsdagsstegen blev 11849 st.

Idag har så arbetet rullat på som vanligt mer eller mindre. A och M som hälsar på från Linköping över veckoslutet är just nu på rockkonsert, och huset är tyst sånär som på mina naglars klickande mot tangenterna och grannens hund som skäller, till synes omotiverat.

Dagen har inbringat 10158 steg och helgen är i sikte med besked. Min uppgift och tillvaroövning just nu heter tålamod. Tålamod att vänta tills förhandlingarna på jobbet drar igång nästa vecka.

Imorgon ska jag styra kosan mot Yesterday och dansa till Casanovas. Ska bli kul att dansa igen.

KRAM

Oj, en hel vecka har gått!


Ibland räcker det med ett gäng aktiviteter för att tiden spårlöst ska passera förbi. Och är man inte på det klara med om det räcker, så kan man ju se till att ha massor att göra på jobbet också 🙂

Veckan har passerat och rätt som det är vaknar jag upp på söndagen och känner mig redan förväntansfull inför nästa vecka. Det som hänt i den gångna veckan var att jag hämtade upp A i Nyköping på söndagskvällen, måndagen gick åt till att handla massor med mat (gillar att fylla på i skåpen), lite afterwork-samkväm var inplanerat på tisdagen, där vi alla satt och kollektivt pustade ut efter en ovanligt lång och ovanligt intensiv period. För min del blev resultatet en vägg som närmade sig i hög hastighet, men jag hann bromsa, och tittade på tapeterna på väldigt nära håll, med lite extra funderingar och trötthet på köpet. Just afterworken släppte fram ännu mer positivism i ett redan starkt och entusiastiskt gäng, så det finns hopp på riktigt, och själv toklyssnar jag på mina stressreaktioner just nu, och mår bättre. Mycket bättre.

Onsdagen bjöd på besök på NSW för första gången i år, och det hade kunnat innebära en riktigt rolig kväll, men på något vis kom jag därifrån oinsprierad och trött, med en insikt om att jag ska vara mer selektiv med mina besök där. När musiken inte inspirerar mig, så blir jag lat, bjuder inte upp och sitter frustrerad och hoppas på musik som bjuder på utmaningar och lekmöjligheter. När den inte kommer, ja, då har jag egentligen slösat bort tiden, ibland på energistjälande människor.  Helt bortkastat var det inte trots allt, för jag fick träffa flera goa människor jag inte sett på ett tag, sådana jag kan vara mig själv utan att tänka på energiläckage tillsammans med. Sådana som alltid ger mig ett leende i själen, och som alltid bjuder på bra idéer, tillsammans med fin dans. Sådana som I och R.

Kanske är det dags att ta sitt medlemsansvar och knåpa ihop en spellista, och hoppas på en fantastiskt rolig kväll. Kanske.

På torsdagen var det dags för en svårt eftersatt och hett efterlängtad tjejkväll med M efter jobbet. M som i många fall är min kompass och inspiration, och som alltid ger mer energi än jag kan drömma om. Vi dryftar glädjeämnen och sorger, stärks av varandra och tiden bara springer iväg. Man kommer som man är, och går därifrån med ny energi och glädje. Trots att det blir långt mellan gångerna känns det så naturligt och enkelt att fortsätta att umgås. Hon är här och nu och med i upplevelserna med själ, hjärta och empati. Och en stor portion humor. Sent, men utan att vara trött tog jag mig hem därifrån, och sov förmodligen alldeles för lite, men vaknade glad i hågen och tog mig an snöpulsande deluxe på morgonpromenaden på fredagsmorgonen.

Arbetsdagen hade barmhärtigheten att gå fort fort fram, och efter jobbet mötte en trött tjej upp A för lite shopping och middag på stan, följt av lite mys hemma.

Igår gjorde vi en utflykt till Norrviken. A tog med sig sina långfärdsskridskor och åkte några varv medan jag promenerade med kameran i högsta hugg och tog vinterbild efter vinterbild. Sedan nyttjade vi servicen och köpte ogrillade korvar som sedan fick värmas på vedeldad grill, drack varm saft och åt bulle och sörplade även i oss lite medhavt te på vår fårskinnstäckta plastade filt, som fick hjälpa en snödriva till att bli en fikasoffa.

Efter det blev det jakt på ett par regn-/vindtäta byxor till mig, men det gick lite halvbra med det, så istället lämnade jag butiken med ett par vandrarkängor som däremot ska vara vattentäta. Någonstans ska man ju börja…

Stegtotalen under veckan har sett ut såhär:

Söndag: 8852 st
Måndag: 10521 st
Tisdag: 8974 st
Onsdag: 15876 st
Torsdag: 10107 st
Fredag: 13128 st
Lördag: 11993 st

Dags att se vad som kan åstadkommas idag 🙂

KRAM

Hallelujah!


Lördagskvällen på Mälarsalen blev faktiskt en av de bättre tillställningarna på länge. Trots att det var på Mälarsalen. Dock måste jag säga att det inte var ett lika snorkigt bemötande som vanligt, baserat på gårdagen skulle jag ge personalen godkänt. Ett trevligt välkomnande och hör och häpna, ingen kom för att köra ut oss ur lokalerna tio minuter efter bandet spelat klart! En sensation i sig för Mälarsalen, som sist jag var där, spärrade av danslokalen så fort de kunde, och sedan skickade vakter för att köra ut oss, när vi tackade bandet för spelningen. Fantastiskt.

Under dagen gick jag och P och skrotade hemma hos mig, pratade, pratade, pratade, och först vid fyrasnåret hoppade jag ur morgonrocken och i kläder,  och sedan gick vi bort till torget för att proviantera inför kvällen. Efter maten blev det sedan dags att fixa till oss, och piffade och fina anlände sedan två pinglor till Mälarsalen, tidigt nog för att slippa köa flera våningar ner, men tidigt nog för att få köa vid en stängd entré på våning 7.

I väntesällskapet fanns många kända ansikten, bland andra I, som jag var jätteglad över att se igen. Jag hade hoppats att han skulle ta sig dit också, så det var kul att ha rätt i förhoppningarna. När vi blev insläppta minglade vi runt en del, pratade lite med Zlips, och med fina dansvänner. Jag blev jätteglad när D kom och sa att han kommit dit bara för att han sett att jag skulle dit, och då hade han ju någon han kunde dansa med 🙂 Sånt beteende uppmuntras såklart, så vi fick nog tre danser under kvällen, och jag hann med en massa andra roliga dansare också, däribland I.

Zlips är, som kanske inte undgått någon, mitt favoritband, och varje gång jag dansar till dem förstår jag verkligen varför. De har KUL på scenen. De bjuder på sig själva, och de levererar musik jag tycker om. Musik som ibland utmanar dansbandsgenren, och musik som alltid bjuder in till lek. Jag blir lycklig i hela kroppen av dem, och det sitter i länge.

Efter dansen drabbades jag av lätt huvudvärk, trots att jag varit duktig och ätit en frukt och dessutom druckit tomt i min vattenflaska tre gånger. Väl hemma tog det inte lång tid efter duschen innan jag slumrade sött.

Stegräkningen denna kväll stannade på 28935 steg. Bra jobbat!

KRAM

Ojämn form på Yesterday


Ja, nu handlar det då såklart inte om själva Yesterday, som i och för sig hade samma oregelbundna form på golvet som vanligt, utan mer om upplevelsen jag hade. Efter jobbet kändes det som att jag var helt färdig, och egentligen hade jag avsatt ungefär en timme till att vila på, men en sak dök upp mer eller mindre akut, som jag ville få ur världen, så jag satt kvar på jobbet i privata ärenden efter jag slutat.

En sväng förbi Gallerian resulterade i lite finbröd till nattamackan, och sedan tog jag mig äntligen hem, åt lite, la mig på sängen i tio minuter och blundade, och gjorde mig sedan klar för att åka. Måttligt engagerad körde jag sedan till Yesterday och förväntade mig en ganska skaplig kö, som jag vant mig vid att mötas av när jag dyker upp vid kvart i, tio i.

Dock är det så att detta inte är någon vanlig helg i danskretsar, utan en marahelg, vilket för oinvigda betyder maratondans nonstop två kvällar på raken. Denna gång äger arrangemanget rum i Ö-vik, med följd att dansfolk går man ur huse för att åka till Ö-vik och dansa och träffa folk. Oavsett var man bor. Bilar går från Skåne till Ö-vik och från nordligaste Norrland också (fast med avstånden där är det nästan nästgårds 😉 ), och detta har naturligtvis märkbara konsekvenser på de flesta danshaken i Sverige.

En trevlig konsekvens var att jag slapp vänta i kö för att komma in, och blev insläppt på en gång av personal som är lika trevlig som alltid. En mindre kul konsekvens är så klart att det blir en svårare kväll för arrangören att få ihop, och sämre med utbud av dansare att hugga.

Några fina favoriter var dock på plats, och vissa av dem fick jag lyxen att dansa mer än en dans med. En kom faktiskt och bjöd upp när jag satt och funderade på om det egentligen var kul att vara där, och då var plötsligt svaret mer givet än sekunden innan 🙂

Fördelen med mindre folk på plats är att man borde ha bättre dansutrymme att röra sig på. Ibland var det så också, men generellt kändes det rätt yvigt och buffligt. Trist, att det  inte tas hänsyn där möjligheterna till det är så goda…

Känner mig, som ni förstår inte odelat positiv till upplevelsen, men är på det klara med att det är på den positiva delen av skalan i alla fall. Inte pest, men inte bäst heller, men i alla fall bra nog för att missa sömn.

Gamblers bjöd på mestadels bra musik (några för mig uttjatade låtar som En blick, en dans, en kyss kunde gärna få pensioneras, det är en sådan  låt som dussinband spelat precis hur länge som helst och som är för dansbandscorny för att jag ska bli nostalgisk av den. Som tur är kompenseras såna smärre fadäser med riktiga mysfoxballader och ett inpass i extranummersmedleyt av ”Hur ska jag göra för att komma över vägen”, som kan vara den bästa låten från Djurens Brevlåda). Det känns tajt, så länge tekniken fungerar. Den havererade en bit in efter paus och fyra killar på scenen försökte att sparka igång den igen i tio  minuter…

Nåja, det är i alla fall ett band med potential att nå högt, och jag ser fram emot att få dansa till dem igen, till mer publik. Och så hoppas jag att de tar bort ”En blick, en dans, en kyss” från repan. För alltid.

Gårdagens steg: 25800.

KRAM

Snart i mål


Torsdagen bjöd på mycket att göra men med vind i seglen och lite avkopplande utbildningssessioner. Skönt. Ett möte med teamledaren för att följa upp min stressreaktion fick jag också till, och jag tror att vi är på samma våglängd. Det känns dumt att inte ha nämnt att jag kommer från en utbrändhet när jag fick nya symptom, men samtidigt vill jag inte att någon annan lägger ribban för vad jag ska klara av på jobbet baserat på att jag varit utbränd. Jag vill fajtas precis som alla andra 🙂 och faktiskt tror jag att jag klarar av det också, det har bara varit extrema omständigheter den sista tiden, och det ligger långt från normalläget. Vetskapen om det, och vetskapen om att jag faktiskt hållit så bra så länge gör att jag inte är orolig för framtidens prestationsmöjligheter.

Idag känns som att jag väntat på i en evighet. Det är fredag, och danshelg, och P gör mig sällskap när A åker utomlands. Vi kommer att ha en lugn och skön tjejhelg och ta igen lite förlorad tid, och jag ser fram emot det oerhört mycket.

Gårdagens steg: 10239 st

KRAM