Månadsarkiv: september, 2012

På små moln i Gävle


Efter lite rådgörande med mig själv ( som inte var särskilt svårövertalad] så fattades beslutet att dans till Expanders i Gävle nog skulle vara det enda rätta sättet att avsluta en helg som i övrigt mest gått i hemmafruns tecken, och när det stod klart att A inte behövde Hugo för transport på vare sig söndgen eller måndagen, så var saken biff. Under lördagen hade jag hunnit med att laga kålpudding, baka matbröd, frosta av frysen och städa både kyl och frys. Allt detta skedde som genom någon slags dominoeffekt, där det ena gav det andra, utan att för den sakens skull ha varit särskilt planerat. Egentligen hade jag tänkt mig att jag skulle sätta mig med symaskinen och lappa-och-laga-högen, men den lusten var som bortrest på semester.

Med så mycket uträttat kändes det helt rätt att förklara söndagen till nöjes- och vilodag. Ett spontant försök att få med mig C gav frukt, och i stil med gamla tiders stordådsresor mot segrar på dansgolven rullade vi något sena från upplandsslätten, då stockholmstrafiken varit mardrömslik. Överallt köer och vägarbeten….

I bilen uppdaterade vi oss om livets vändningar, summerade att vi under omständigheterna ändå mår rätt ok, och mil efter mil försvann i gott sällskap. Snart var vi framme och kunde äntra golvet efter lite garderobsadministration och ett besök på damrummet. Efter första dansen med C skingrades vi, och fortsatte jakten på roliga danser på varsitt håll, med gott resultat.

Under kvällen fann jag mig vid flertalet tillfällen i den där känslan av total danslycka, kände att jag dansade bra, och att jag fick roliga partners och bra musik att hitta ett samspel i. Njöt av att titta på det elegantaste dansparet på golvet vid tillfälle, och hoppades att jag själv skulle hinna få till en dans med storfavoriten med deluxefoxen som stod för ena hälften i nämnda par.

Så har jag helt plötsligt turen strax innan paus, jag får en alldeles underbart lekfull, elegant, sensuell och tekniskt utmanande fox, där jag känner ett flow i att underkasta mig förningen, gå dit jag blir förd och lita fullkomligt på kommunikationen oss emellan. Ser att min danspartner ler efteråt och sedan berömmer mig för att följa bra. Glädjen som jag kände över att få resa med på denna odyssé över parketten och få sväva i min egen balans liksom fyrdubblades. Att själv känna att man nog fattade vad tanken i dansen var är en sak, att få det bekräftat en annan, och det var så vältimat. Precis vad jag behövde just där och då.

Urkraften som kommer av ren och skär danslycka uppfyller varje fiber av kroppen, och följer mig resten av kvällen. Den smittar på alla andra danser, ger en kick som jag saknat, som bara bra musik, grymma danspartners och ett lagom befolkat dansgolv kan ge i kombination. Fötterna och kroppen reagerar precis som jag vill på förningen och jag känner mig som om jag rymt från den snyggare delen av femtiotalet, svept med mig glamouren därifrån, och på stulen tid får uppleva en fantastiskt fin kväll, där ingen riktigt vet när klockan slår och magin avtar.

Fortare än jag trott gick kvällen mot sitt slut, och det var dags för sista dansen. C gjorde mig sällskap på dansgolvet, och satte pricken över i på kvällen. Till Still got the blues och Brothers in arms  lekte vi sedan fram en totalt dynamisk, sprakande magisk tjejfox, med känsla. Ett rejält eftertryck på en nästan, men bara nästan, onödigt bra danskväll.

Som en souvenir från kvällen, gjorde Expanders skiva oss sällskap hem. Har en känsla av att den kommer att få många mil att passera förbi framöver. Det känns bra att ha en så magisk dansupplevelse färsk i minnet, för nu dröjer det till den 5 oktober tills det blir dans igen. Till dess får jag hålla tillgodo med att dansa för mig själv, hitta hesiteringar i promenadtakten och varva det med simning för att trötta ut kroppen.

KRAM

Zlips på Grönan


Torsdagen bjöd på sommarens (nåja…) sista utedanskväll, och kvällen till ära stod finaste Zlips på scenen. Det kändes ett visst vemod i luften att en säsong är till ända, men trots det var den tappra och bitvis frusna skaran som tagit sig dit rätt stor.

Redan från första dansen kändes det att det skulle bli en kanonkväll, att få börja till Wicked Game med en riktig foxpärla sätter liksom ribban för kvällen på ett skönt sätt.

Zlips förtrollar mer och mer, bjuder på sig själva, en stor portion glädje och fantastiskt skön musik att hitta känsla i. Vips var kvällen slut, och som med allt gott, så står man där och undrar vad dom hände…

Under efterminglet cirkulerade Grönan en intresselista, där man fick ange sin mailadress, telefonnummer och de band man önskar inför nästa säsong. Kändes positivt att man sonderar terrängen så.

Kvällen blev sedan ganska sen, Djurgårdsfärjan och mitt tunnelbanetåg är i osynk på två minuter, så vid tolvsnåret kunde jag sätta nyckeln i låset efter en lång dag. Längtar redan till nästa Zlipskväll.

KRAM

Dansabstinent


Terroriserar mig själv med bra foxmusik och längtar mig blå till imorgon kväll när Zlips intar Grönan. Förra veckans dans till Casanovas var precis vad jag behövde, ett ögonblick av svävande över det grå, med finaste dansvännerna som bjuder på kramar som berättar en historia.

Oavsett trängsel, kyla och sömnbrist kommer jag att älska Grönan imorgon. Så vänner, se till att pallra er dit imorgon, för det är säsongens sista danskväll ute. Låt oss visa dem hur man gör! 😉

Tills vidare hoppas jag att breaken i mina foxlåtar kommer samtidigt som tunnelbanans krängande, smygritar åttor med tåspetsen vid rödljusen och hittar ettorna i hissen.

KRAM

Hemmakväll på schemat


Tänker sammanfatta mina kvällsplaner såhär: Hemmaspa!

Ska bara tvätta och slänga en lergryta med nötstek (stavningskontrollen föreslog motstridiga istället för nötstek, men det känns lite makabert) i ugnen först….

När blev jag en hemmafru från 50-talet?

KRAM

På hemväg


En spontan AW med bästa kollegan D var precis vad som behövdes för att få kvällen på rätt köl. Efter en promenad till Gamla Stan kändes livet lite bättre, och två glas mjölk till mig, en öl och en cider till D och en minipåse Salt&vinegarchips blev alldeles lagom.

Som vanligt med D rörde sig samtalet på ett avslappnat sätt mellan högt och lågt. Viss vänskap är härligt kravlös.

Nu hem till tvätten som saknar mig. Härliga måndagsglamour…

KRAM

Ömsar skinn


Och det gör ont.

KRAM

Zlips och Umbrella


Sedan flera år tillbaka är Zlips mitt absoluta favoritband (om någon nu skulle lyckats missa det…), och den nya sättningen har fått en lika stor plats i hjärtat som gamla Zlips.

Umbrella är däremot ett nytt band för mig, jag hörde talas om dem nu under sommaren och har letat efter tillfälle att prova dem. Att sikta på en nonstop med Zlips och Umbrella kändes därför som en riktigt bra final på helgen. Kruxet med nonstopspelningar är att man lägger märke till hur banden skiljer sig åt i publikkontakt, låtval och musikalitet, och även om det är två riktigt bra band, så riskerar det ena att hamna i skuggan av det andra. Detta brukar bli extra tydligt när det är ett rutinerat band och ett lite mer färskt. Dock märktes ingen nivåskillnad denna kväll.

Umbrella öppnade, med ett jäkla tryck och en energi som bara sprudlade ut från scenen, och bjöd på låtar helt i min smak. När Zlips sedan följde på det, så märktes det såklart att det var ett annat gäng som spelade, men nivåmässigt var skillnaden inte jättetydlig. Visst, några låttexter satt inte helt hos Umbrella, men i övrigt fanns inget att anmärka på. I mina öron har vi här en värdig efterträdare till Shake när de lägger ner, så jag hoppas att detta härliga gäng får ordentligt med bokningar nu.

Dansmässigt var kvällen också riktigt bra, trots att det var några favoriter som saknades. Jag har alltid haft lite svårt att komma upp på golvet i Gävle, och lite svårt för att hitta de jag vill springa på, men det utgjorde inget bekymmer denna kväll. Jag hann knappt bjuda upp själv större delen av kvällen och fick massor med energigivande danser.

Lite mingel hanns också med, och när jag kände mig lite för oengagerad satte jag mig på scenkanten för att kunna njuta av musiken och titta på dansarna. Vips hoppade en av Zlipsarna ner från scenen och bjöd upp innan han kom på att han skulle spela nästa låt.:-) Vi lyckades hitta tillbaka till scenen, han fick nån gliring av bandet, och jag fortsatte att softa lite, dansade lite mer, men tillbringade sista halvtimmen i mitt hörn på scenkanten, filosoferandes över hur vackra lyckliga människor är.

På hemvägen reflekterade jag över hur lite sömn det skulle bli den natten, men bestämde mig för att det fick vara värt det. Framåt tvåtiden var jag duschad och klar att lägga mig, men kunde inte varva ner innan klockan hann bli tre.

Kvällar som denna gör att sånt inte betyder nåt. När man hittar den där magin i dansen, det där som får en att förstå och tala det ordlösa språket i föra-och-följa-kommunikationen helt perfekt, det som gör att man svävar lite lite över golvet, där världen utanför suddas i kanterna, så är det en närmast religiös känsla. Att vara den där pusselbiten som krävs för att allt annat ska fyllas med mening och betydelse, och att veta att alla andra pusselbitar också behöver passas in just där, just då, i ett flytande pussel som ändrar uttryck varje millisekund. Varje gång jag får uppleva den känslan, eller påminns om den känslan ger det lite mera färg på min palett, lite mera syre i luften, och påminner mig om att njuta av varje sekund, oavsett vad som kan ske i nästa sekund. Musiken kanske tystnar, balansen rubbas eller något annat påverkar den lilla bubblan av totalt fokus.

Så länge jag hittar den där känslan kommer inget att få mig att sluta dansa.

KRAM

Morgonljus


image

Trevlig torsdag!

KRAM

Städ- och danshelg


Nu i separationens vågsvall så har det känts nödvändigt att styra upp lite hemma. Plocka undan sånt som inte ska bo här längre, städa och skapa något nytt av mitt hem, något som känns som bara jag istället för vi. Min målsättning för helgen var därför att städa och pyssla så mycket jag bara orkade på dagarna, och sedan belöna mig med en danskväll på lördagen och en på söndagen.

Att ha dans som motivationsmuta kan verkligen ses som effektivt, för under lördagen hann jag med lite allt möjligt här hemma. Fokus låg mest på att få köket fint då, med fönsterputs och gardinbyte, genomgång av bokhyllan och lite nya platser för övrig inredning. Innan dagen var slut, hade jag också hunnit med att koka pepparrotskött och städa ur återvinningen under diskbänken. Nöjd med min insats tog jag mig iväg till Mälarsalen, något sen, men i skaplig form. Dansen hade då pågått i nästan en timme, så jag förlorade inte någon tid i onödan, utan bjöd istället upp vackra R till en dans. Sedan var bollen i rullning. Jag var inte på humör för att jaga, och slapp faktiskt den ansträngningen större delen av kvällen.

Expanders klarade av uppgiften att skingra tankarna rätt bra, och bjöd på förstklassig underhållning. De stiger på topplistan för varje danskväll, och lockar mestadels roliga och duktiga dansare till sina spelningar, vilket såklart bara gör det roligare att dansa till dem.

Framåt halvtolvsnåret kände jag mig nöjd och for hemåt. Då hade jag hunnit dansa även med förträffliga B, som bjuder på rolig bugg och förtrollande fox, fina N, och en hel del andra favoriter också.

Ute på parkeringen, i mörkret under stjärnorna kröp dock ensamheten in under kläderna och följde med hem, till en tom lägenhet. Jag försökte bannlysa ensamheten från att komma in i lägenheten, men den följde med ändå.

På söndagen fortsatte sedan stöket, denna gång fokuserat till vardagsrummet. När det fått en lite annan möblering än innan, till en öppnare och ljusare lösning kändes det lite bättre. Ensamheten stämplade ut, och jag var istället kvar i mitt eget sällskap, vilket kändes bättre. Efter lite mat, piff och fix inför danskvällen kom A förbi för att hämta sin cykel, så vi tog en kaffe tillsammans med As cykelsällskap W innan jag och Hugo styrde kosan mot Gävle och en nonstop med Zlips och Umbrella.

KRAM

Perikles på Grönan


Sommaren håller på för fullt på Grönan. Eller… utedanserna gör det i alla fall. Medan innedansställena försiktigt förklarar att det är höst, så kämpar Grönan vidare. Och visst är det härligt med utedans, även om torsdagskvällen var den kallaste upplevelsen av det hittills.

På scenen stod Perikles, som i början av kvällen deklarerade ursprung Ystad på en så bred skånska att jag faktiskt för ett ögonblick såg mig om för att se om det var Tiffany Persson som möjligtvis snott mikrofonen när pågarna tittade bort… Men så var det såklart inte, även om några av damerna där verkar ha hämtat lite inspiration hos den kära Tiffany…

Sist jag var på Perikles var för flera år sedan, på en nonstop med Wahlströms i Gävle. Mitt minne av den kvällen var att Wahlströms spelade vansinnigt tråkiga mogendanslåtar, utan inspiration men felfritt och att Perikles spelade fantastiska låtar, men slaktade dem genom att spela lika otajt som Wahlströms låtar var dåliga. Ingen bra dansupplevelse för någon som jag, som inte kan dansa om inte musiken ger lite inspiration.

Men gratis är gott, och band utvecklas, så jag testade Perkarna igen. De var lite tajtare än sist tack och lov, och jag hade turen att få tag i några roliga dansare, så allt som allt fick kvällen godkänt. Vid tiotiden kände jag mig dock nöjd, och lämnade Djurgården över vattnet innan dansen tog slut. Trots att jag inte sover så många timmar per natt just nu,  var det ändå skönt att komma hem.

Vi får se om och när det blir fler danser till Perikles, de håller måttet bättre nu än sist, men på min önskelista finns andra band betydligt högre upp.

KRAM