Månadsarkiv: oktober, 2013

Dreams – Mats Bergmans 0-3


Nej, jag har inte gått och blivit 120 år genom ett trollslag. Genom en serie händelser som innefattar bland annat plastkassekleptomani, vattenflaskeförskingring, lösesummebegäran och annat spännande föll det sig som så att jag och Sockret tog oss till Fyris Park två dagar i rad, munderade för dansdrabbning.

Dreams spelning på fredagen var inplanerad och bjöd på det en Dreamsspelning bjuder på varje gång: omsorgsfullt slaktade låttexter, vissa problem att hålla takten och en jättebra repa. Låttexttalibanen i mig ville skrika högt av missnöje varje gång,  men tilläts inte det, utan kurade surt ihop sig i en vrå i mitt inre med vissa besök till ytan. Önskar att jag kunde lämna låttexttalibanen hemma såna här kvällar, men det går inte.

Anyways, kvällen tog slut efter nån slags ”roligt” medley. Då hade jag hunnit mysa med Sockret, dansat med Långa farbrorn och E, och avnjutit pausfikat i bästa sällskap.

Som uppföljning tog vi sedan en gisslanutväxling (stulna plastkassar mot kramar) och glitterflaskesök (resultatlöst) på lördagen. Och när vi ändå var där så stannade vi en stund.

Mats Bergmans spelar moget och drar en publik som är skrynklig i ansiktet men slät på skjortan i motsats till Dreams. Vi sänkte medelåldern ganska rejält.

Mer då? Jo, repan var bitvis skaplig, vissa 50-talslåtar riktigt bra, och de KUNDE TEXTEN! Min inre låttexttaliban gjorde kullerbyttor av lycka. Dessutom spelade de tajt och snyggt, det mogna arret till trots. Trots tredubbel publiksiffra mot Dreams var det heller inga krockar på golvet.

Matchen Dreams -Mats Bergmans summeras därmed 0-3.

Vi gjorde kväll i paus. Då hade Sockret lyckats få mig att dansa inte bara vals, utan också schottis och hambo. Tror fortfarande att han kan trolla.

KRAM

Annonser

Tidsperspektiv


Vissa dagar är det inte fråga om vilken tid på dygnet det är, vilken veckodag eller månad man upplever. Vissa dagar är frågan snarare ”Vilket liv är jag på (och hur många har jag kvar)?”

KRAM

Vaken och rastlös


Sockret sover, själv har jag för mycket danslycka i benen och möjligtvis en kopp kaffe för mycket i kroppen. Fullmånen förtrollar, minnena från gårdagens danskväll, och en spellista med bra foxmusik distraherar.

Mitt andra hem har ljud jag inte är van vid ännu, och här sover fler än jag är van att sova med. Ibland är det skönt med en digital del av verkligheten som aldrig sover att ta till sällskap nätter som denna, men ibland undrar jag om det är därför som jag inte heller gör det.

Blir sugen på att ta en långpromenad i natten, men vet inte riktigt om det är en bra idé, så här sitter jag bland förklädda ettor och nollor och plitar bort minuterna, i väntan på att John Blund ska besöka även mig.

KRAM

Det ordlösa (bland alla ord)


Nej, jag vet att det inte är någon hemlis att jag älskar att dansa. Älskar att förlora mig i känslan av att kroppen går upp i musiken, eller tvärtom. Älskar att hitta den där lilla bryggan till en annan persons ö i folkhavet, där det vi illustrerar med våra kroppar faktiskt får en betydelse.

Gårdagens dansexkursion bjöd på många sådana små korn av lycka. Jag och bästaste förerskan M förstår varandra, och jag älskar att höra musiken genom hennes filter. Så mjukt, men tydligt. Spontant, kreativt, och med känslan ständigt närvarande. Efter en sådan kväll på dansgolvet, så hör jag plötsligt musiken med hennes öron även utanför. Känner hur förningen skulle växa fram till en låt, var accenten skulle ligga an, hur fötterna skulle röra sig snabbt, snabbt, snabbt åt ett håll, plötsligt byta riktning, stanna upp, och sedan dominera igen.

Häftigt det där. Blir sugen på att stjäla allt, men det blir liksom fel. Det är M som äger dansen på det viset. Att gå opåverkad därifrån är däremot omöjligt, så säkert har min dialekt i dansen förändrats något. En dag ska jag bli lika bra som hon är. Tills dess, så njuter jag av att vara den lyssnande halvan i ett av dansgolvets grymmaste, och hetaste (enligt kille som gillar killar) danspar.

Upphör aldrig att fascineras av vad som kan skapas utan ord, som ändå säger så mycket att orden man sedan kan ta till inte räcker för att beskriva det.

KRAM

Man kan dansa också!


Mina dagar går, till det ställe där dagar samlas när de haft sitt arbetspass i livet. De träffas där och minglar, lägger sig i oordning, leker med varandra och blir slutligen till en skara brokiga minnen i skiftande färg.

Det som etsar sig fast och stannar kvar skänker energi till höstmörkret. En extra färg att måla vardagen med när paletten går lite för kraftigt i grått.

Bland dessa färgklickar återfinns en kväll i Sockrets armar på Fyris Park till härliga Expanders. Gott om annat trevligt sällskap fanns också, och i paus minglades det efter bästa förmåga.  Lite sedvanligt struntprat, uppdateringar om livet med vänner och fika hanns också med.

Förra lördagen bjöd på en lång och skön sovmorgon innan kvällsarbete med en disputationsfest. Det är roligt att få vara med och skapa höjdpunkten i själva firandet, den centrala detaljen som middagen utgör, och ännu roligare när gästerna blir märkbart nöjda med allt. Kvällen blev sen, men det var jag förberedd på att det kunde hända.

På söndagen tog vi ytterligare en skön sovmorgon och en god frukost innan vi tog oss ut till Hammarskogs herrgård. Det fick bli en god lunch ute i solen, med lyxfika efter innan vi gav oss ut på exkursion i det soliga höstlandskapet.

Till och från skymtade Mälaren, skogens aspar, lönnar, björkar och maffiga ekar med mer än 300 år på nacken bjöd på ett färgskådespel som gjorde att man häpnade, trots insikten om att höstens vackraste dagar är här och nu.

Det vackra liksom anfaller, fyller bröstet med kraft och ger själen träningsvärk. Mitt upp i allt detta en doft av höst, en värld på väg mot vila som inte riktigt är nöjd med att lägga sig än. Och så Sockret, finaste sällskapet att hålla i handen på lövsparkarpromenad.

Efter promenad genom allt detta kom vi till slut fram till Vreta udd, med fina klippor att pusta ut på, vacker utsikt och faktiskt ett handikappanpassat (!) utedass.

Vi satt ett tag och myste, belåtna över utsikten, promenaden, sällskapet och den sista sensommarvärmen innan vi åter begav oss hem.

En vecka av vardag har sedan upptagit tiden, med små segrar, en viss trötthet och ständigt nya utmaningar.  Långtråkigt blir det aldrig i alla fall.

Fredagen kändes välkommen när den dök upp, och med tanke på att jag bokat in en tjejkväll med finaste M till bästa Zlips i Hallunda, så längtade jag lite extra till hemgång.

Jag hann med det viktigaste hemma, hittade för en gångs skull ingen inspiration bland mina klänningar (de flesta är ganska mycket för stora nu, det är dags att låta Dolly förtjäna sitt uppehälle lite och sy in dem), så det fick bli kortkortkorta shorts istället. Det kändes som att det funkade även om de också egentligen är för stora.

Väl på väg pratade vi nästan hela vägen och jag kände hur mycket jag uppskattar Ms sällskap. Kloka vänner ska man samla på och jag tycker mig ha gjort ett bra jobb där.

Framme i Hallunda var det ganska tomt på golvet till en början, så där som det är när det är mara på närbelägen ort, men med M på plats så räcker danspatnerutbudet ändå. Vi limmade ganska rejält på varandra, nöjda med vår egen förträfflighet i all ödmjukhet, och dansade igenom några andra partners med innan vi avslutade kvällen tillsammans.

Zlips gav den vanliga härliga energin och musiken, och tillkännagav att gitarristen snart går vidare mot nya utmaningar. Förändringar på gång, med andra ord. Blir spännande att se det nya Zlips som växer fram ur detta. Bra blir det alla gånger!

Fram på småtimmarna rullade jag in hemma efter ytterligare en härlig bilresa, genom ett månbelyst landskap.

Några timmars sömn på det och just nu lyxen av att bli ompysslad med en pedikyr.  Som mina trötta fötter längtat! Varje gång jag lyxar med detta  lovar jag mig själv att jag ska lyxa oftare, men sen går tiden… kanske blir det annorlunda denna gång? Det är helt klart skönt att få nya fötter.

Närmast på schemat står mys med Sockret. Känns fint!

KRAM

Jag hade så många ord


De ville ut allihop.  Jag väntade för länge, och nu har de gått och lagt sig. Så blir det ibland. Kanske vaknar de sen, och då ska jag locka fram dem, fånga deras väsen ett tag och sätta dem på pränt, tills de är redo att åter susa ut i världen. Till dess ruvar jag på nya berättelser, myser med Sockret och äter middag. 

Var rädda om er och era ord.:) Snart vankas det fler här.

KRAM

I sommarens sista värme


image

Livet är vackert.  Man får minnas och njuta av den insikten.

KRAM