En härlig kväll på Fyris igår, gott om folk, gott om bra dansare, och jag fick mitt lystmäte tillgodosett med bravur. Expanders blir bara bättre och bättre, och även om det kändes lite konstigt att vara på dem utan älsklingen när jag tänker på dem som ”vårat” band, så blev det en kväll att vara i extas över.

Mot slutet av kvällen blev jag uppbjuden av en gammal favorit från way back when, och fick reda på att han haft ett ”arbetsnamn” på mig när han inte visste vad jag heter. Tydligen så har jag gått under namnet Prinsessan från Hög under flera år utan att veta om det. Underbart!

Det är roligt med smeknamn på folk, håller mig med en hel del sådana fortfarande, även om de blivit färre med åren vartefter jag lärt känna folk mer. Har dock inte fått höra så många på mig. Puman är i och för sig rätt inarbetat sedan typ tio år, och Zlipsarna kallade mig för Blomman när de pratade om mig internt, men Prinsessan på Hög var definitivt nytt. Unikt, och fint.

Laddar nu för brunch med fina pyjamaspartysällskapet innan det är dags för en tur till Dalom igen. Längtan är vackert, närvaro ännu bättre.

KRAM

På något vis gick det. Är i mål för denna gång, med tre härliga veckors ledighet framför mig. Julledigheten kommer som en andningspaus, en chans att tagga ner tempot och ladda batterierna, och ett tillfälle att lyxa med sovmorgnar och mys med älsklingen och C och W, släkt och vänner. Kanske lite dans också, vem vet.

Någonstans under naglarna ligger orden, som vanligt när det varit mycket. Ruvar lite på dem, funderar och ruvar lite till. Julen är en tid för hemlisar, så det får helt enkelt vara lite hemligt ett tag. Kanske får jag värsta skrivflödestsunamin, kanske blir det tyst här ett tag till. Men det känns, känns att fingrarna saknat den här tillämpningen av tangenterna. Saknat att försöka få ner det abstrakta, att vara kommunikativ utan att behöva vara så tydlig alla gånger. Att inte avsluta skrivelsen med ”ha en trevlig dag, MVH…” utan att kunna dröja lite på det. Suga lite på karamellen, låta fingrarna skaka fram det de vill ha sagt, för att till sist avsluta på brukligt sätt i detta forum.

Det sägs att kramar kan läka det mesta, från stress och rastlöshet till brustna hjärtan och fysiska åkommor. Öka sympatin och värmen hos medmänniskorna, ge ett litet hopp där det behövs. En ordlös tröst.

Såhär, i dagar då det mest osympatiska parti vi haft i svensk partipolitik på mycket mycket länge, har väljarsympatier nog till att vara tredje största partiet i väljarundersökningar, så kan det vara så att kramarna behövs mer än någonsin. Det där hårda, kalla, avvisande som liksom blivit SD:s signum, kanske kan vi smälta bort det om vi påminner om att en kram är en kram oavsett vem som ger den. En kram kan ges utan att man behöver kunna förstå ett enda ord som den andra säger, och en kram kan ge mer mening än tusen och åter tusen ord.

Jag tänker därför avsluta detta inlägg med just det, en riktigt stor och varm kram till er alla.

KRAM

Slut på meddelandet.

KRAM

Hoppas att ni får en riktigt härlig midsommar! 🙂
KRAM

Det har redan gått ett halvår sedan den kvällen som M klev in i min värld på ett helt nytt sätt. Det är lustigt hur enkelt det kan vara att leva med någon, och hur roligt man kan ha tillsammans. Allt faller liksom på plats, och förutom att vi har vansinnigt roligt tillsammans och kan prata i timmar om allt och inget, så har han den där underbara förmågan att ge läkande kramar. När världen utanför tufsat till en lite för mycket så kan jag bara krypa in i hans famn, och så rinner allt bara av mig som vatten på en gås. Helt magiskt.

Har bestämt att han får förlängt på obestämd tid i rollen som världens bästa pojkvän. Tänk att man kan ha det så bra.

KRAM

Nej, det händer inte så mycket på bloggen just nu. Livet snurrar istället på för fullt i det privata, på jobbet och på ett och annat dansgolv, både i närheten och i fjärheten.

Jag har landat i en tillvaro som är min. Det har gått knappt ett halvår sedan jag blev totalt golvad av M på Hallunda, och det känns som att så mycket liksom hittade hem i mitt liv då.

Det har varit sex alldeles underbara månader och dagligen slås jag av insikten om hur enkelt det är att leva med någon som förstår en, har samma värderingar och som dessutom har samma härligt galna humor som jag. Någon som dessutom är tillgänglig, både i närhet och på avstånd och som uppskattar mig för det jag tillför relationen.

Att han sedan har andra fina egenskaper som att till exempel uppmuntra mig att åka på dans fast han inte kan följa med, eller låter mig somna till en film, för att sedan berätta om det jag skulle ha tyckt var roligt om jag inte hade somnat, gör liksom inte saken sämre.

Livet pågår live som sagt, och det är alldeles fantastiskt.

KRAM

Imorse var det en kyss på pannan och ett ”sov en stund till du”. Kärlek finare än snus.

KRAM på alla hjärtans dag!

Beach 2015 – here I come!

KRAM

Det verkar som att jag fortsätter på inslagen bana med väldigt sporadiska uppdateringar här. Till viss del kan man skylla det på ansiktsboken, som blivit ett häng för mig, särskilt den tid som jag och älsklingen sitter på varsin ort. Till viss del kan man också skylla det på bristande inspiration och på att arbetslivet kräver sitt.

Men nu är jag här. Så sammanfattningsvis, för er som inte sprungit på mig i andra sammanhang, så har jag det bra. Jag trivs med tillvaron, trivs med mitt jobb, även om det varit väldigt hektiskt nu i veckan och inte ser mycket bättre ut den kommande veckan heller. Jag stortrivs i min relation, det är så skönt att leva med någon som förstår en, som delar ens galna humor och som gläds åt när det går bra och stöttar när det är uppförsbacke. Som förstår det stora i det lilla. M har allt det där, och lite till.

Det är spännande att man efter så kort tid som tre månader är så avslappnade med varandra att man hade kunnat leva hela livet tillsammans, men ändå har den där nyfikenheten och aptiten på varandra som ska finnas där.

Den här helgen är en andningspaus mellan två intensiva jobbveckor, och jag har idag knappt tagit mig ur sängen. Igår var jag iväg och försökte dansa ur en förkylning på Fyris Park, det gick sådär, tror att jag accelererade den till något som ändå gör att jag klarar av veckan som kommer. Dock har det varit skönt med lågintensitet idag. Jag hade planer på att både laga kläder som behöver lite kärlek, kanske sy något nytt, ta mig utanför dörren till snölandskapet där ute, och gå till affären för att köpa ingredienser till chokladbollar, men inget av det har blivit gjort.

Däremot har jag opererat bort blindtarmen på min laptop. Ja, eller tagit ut det jag tror är CMOS-batteriet. Jag har stört mig ett tag på att datorns klocka stannar. Jag har provat att byta synkningsserver, varit inne och lekt i BIOS och även avinstallerat klockan i felsäkert läge, och efter att ha googlat på problemet kvarstod lösningen att byta CMOS-batteriet. Så fram med mejslar och jäklar anamma, och efter att ha gått diverse brottningsmatcher med datorn fick jag tillslut isär den. Något jag tror är nämnt batteri är nu bortplockat och halvt dissekerat, får ta med mig det till någon teknikbutik och få en ny likadan att operera in så småningom. Men det stora i detta är att jag fick ihop härket igen. Dessutom utan att ha skruvar över, även om jag satte i ungefär hälften på måfå och resten på känn, och nu skriver jag även detta inlägg på datorn.

Faktiskt är jag lite stolt, och mycket förvånad över att jag satte mig att pilla med sådant, men det behövdes tydligen en utmaning idag.

Kvällen blir nog lugn, kanske en distansdejt med älsklingen, och sedan är målet att sova mig frisk. Längtar, som vanligt numera, till söndag kväll då jag får hem honom igen. Vi är ju duktiga på att hålla kontakten även är vi inte är på samma ställe, men jag saknar hans doft och skratt.

KRAM

Så här i mellandagarna, när ledigheten går in i en andra andning, kan det vara skönt att se tillbaka lite, och se lite framåt med för den delen.

Julhelgen har förflutit i ett tillstånd av total lycka, med älsklingen, goda vänner och svärsläkten, med lagoma överdoser av mat och godis. Lite dans har hunnits med, en sväng i mellandagsreans kaoskarusell och lite sällskapsspel har också fått plats på en kant.

Det är en skön känsla att känna att man helt och hållet kan vara sitt avslappnande ocensurerade jag redan i första mötet med svärfamiljen och mitt i allt detta känna sig välkomnad och omtyckt utan tvekan eller förbehåll.

Det som jag sett framemot mest med den här julen är att få mer ledig tid att bara vara på tillsammans med älsklingen, få uppleva varandras sällskap under hellediga dagar där det inte finns några direkta tider att passa, och där vi kan få rå om varandra ordentligt. Svärsläkten har också varit spännande att få kläm på, men mest har jag längtat efter sovmorgnar och slappartid tillsammans, eftersom vi har haft  väldigt få helger tillsammans än så länge.

När man går in i något med sånt stor längtan och så höga förväntningar, är det lätt att verkligheten har svårt att mäta sig med föreställningen om hur man önskade sig att det skulle bli. Så blev det inte denna gång. Om möjligt känns det snarare ännu bättre än jag trodde att det skulle kunna vara – något som i övrigt kännetecknar förhållandet i stort.

Om jag tillbringat senhöstens helger med att längta till söndagkvällen – och ibland till och med måndagen – så bär det sig inte bättre än att julledigheten är inne i samma läge just nu. Då även min nuvarande älskling har barn, så ser hans schema för resten av jullovet lite annorlunda ut än mitt.

Längtan är en fin ingrediens i ett förhållande, särskilt när man vet att någon man längtar efter känner likadant.

Som tur är så går tiden ändå förbi skapligt fort och snart får vi rå om varandra igen. Till dess njuter jag av konstaterandet att jag fått en riktigt härlig man att ha vid min sida och ser framemot allt vi kommer att uppleva tillsammans.

KRAM