Jag är vacker ikväll
Efter att ha fångat upp Sockret på Chicago och fått en välbehövlig stund för samtal och avslut, så förklarade jag att jag tänkte gå tillbaka in och vara den vackraste där ikväll. Sagt och gjort, jag hängde åter in kappan, gick ner till dansgolvet och slog mig ner i min hörna som jag brukar sitta i när jag är där. Den har bra uppsikt över den delen av dansgolvet där de duktigaste dansar, och det var en fröjd för ögat att se dem fara runt. Coola moves som ser så enkla ut, och en lekfullhet att tappa andan av.
När jag blivit tillräckligt danssugen så högg jag en random kille som definitivt låg över min nivå (vilket de flesta i och för sig gör, även om jag inte är helt borttappad), och fick några roliga men förvirrade danser. Jag satte mig igen och pustade ut, och blev uppbjuden ganska direkt av en trevlig kille som skrattade åt mina nytolkningar av förningen, och som bjöd på bra dans jag för det mesta förstod och kunde hänga med på. När vi dansat klart så satte jag mig igen, förlorade mig i andras bra danser och bestämde mig så småningom för att åka hem.
Väl uppe i garderoben så kom killen som bjudit upp fram och frågade om jag behövde åka redan, vi pratade lite, och sedan gick jag, med en känsla av att allt kommer att bli bra för mig. Kanske inte på det vis jag hoppats på, men kanske till och med bättre. Jag var vacker igår, och jag kommer att vara vacker idag, och det jag vill ha i livet kommer jag att se till att få.
Det blir alltid bra till slut, och är det inte bra, så är det inte slut än.
KRAM
Singel
Det har varit en tuff period den senaste tiden. Ensamma veckor där frågorna och funderingarna kommit och trängt sig på under dygnets alla timmar, men där personen med svaren gjort både sig och svar otillgängliga med besked. Det har kostat sömn och fyra kilo, och en himla massa energi, men igår kom vi till vägs ände, när jag äntligen fick nog och blev förbannad en gång för mycket.
Man kan inte kämpa för ett förhållande där ens partner inte deltar vid ens sida i kampen. Man kan inte leva i ovisshet hur länge som helst. Jag antar att alla uppbrott är olika, precis som att alla relationer är olika. Bortsett från tiden jag fått leva i ångest och oro nu senast så ångrar jag inget, och bortsett från den tiden så har vi haft det bra. Förhållandet med Sockret har tillfört mycket och gett erfarenheter jag inte velat vara utan också. Det har varit en tid av mycket glädje, kärlek och lycka som jag är tacksam över att ha fått vara delaktig i.
Mycket faller på plats när man är ansikte mot ansikte med någon. Det går inte att slingra sig, går inte att plötsligt bli väldigt upptagen, går inte att distansera sig från motpartens känslor och reaktioner. Bakom allt slingrande visade det sig att det saknades en tro på den egna förmågan att driva igenom ett beslut han visste att han skulle ha svårt att ta, men ändå behövde fatta. Vi har nog suttit i olika vagnar, men på samma emotionella berg-och-dalbana den här tiden.
Oavsett vilket så går jag vidare nu. För min egen skull, och för hans också. Jag behöver inte träffa mannen i mitt liv imorgon, men skulle det råka hända, så skulle jag vara fine med det. Jag har fått det avslut jag behöver nu, och varit öppen mot Sockret med att jag kommer att gå vidare, och att jag kommer att hitta någon ny när det passar mig, helt enkelt för att jag är för bra för att slösa bort.
Det kan till synes finnas en klen tröst i ett uppbrott, men i ett avslut, när man pratat igenom allt, och inte önskar varandra annat än det bästa, så finns också en förtröstan och ett lugn. Det känns lättare den här gången än efter mitt förra uppbrott, eftersom det var av helt annan natur, och det förhållandet också hade varit med längre. Å andra sidan så var det förra uppbrottet mer humant, bara olyckligare under en längre tid, eftersom jag aldrig fick anledning att bli arg och kräva en bättre behandling.
Det har varit skönt att kunna sova inatt, utan att vakna hela tiden och vänta på att höra av honom. Utan att undra om det kanske blir så att vi får chans till att ses och prata snart. Utan att känna ett tryck över bröstet när jag vaknat och sett att han inte är här och inte hört av sig.
Vi avslutade med att tacka för det fina som varit, och det kändes bra. Jag går utan bitterhet nu, den har fått vara med i tiden av oförståelse, men jag är fri från den också nu. Det sägs att man blir starkare av kriser, och jag kan nog säga att det är så den här gången i alla fall.
Så om intresseklubben antecknar, så är jag singel och öppen för förslag nu 😉
KRAM
Tomhet
En delvis sömnlös natt efter några tuffa och ensamma dagar med funderingar och ältande. Vi har varit här förut, frågan är om vägen vi väljer nu blir samma eller en annan.
När saker till synes är lätta så är det svårt att förstå att de är så svåra för någon annan.
Frustrerande till tusen, lite deppigt och ganska surt, när man inte har något att gå på mer än vetskapen att minst en inblandad kommer att ångra sig oavsett vilken väg vi tar.
KRAM
Vackert land vi bor i
Förväntar mig samma magi ikväll när Bo Kaspers intar stora scenen på Grönan. Vill känna musiken i varje fiber av mig. Har längtat efter den här spelningen i ett par år, ända sedan jag hörde dem live för första gången. Den spelningen golvade mig totalt, och ger fortfarande gåshud när jag tänker på den.
Om ni inte ser mig på dansgolvet ikväll så vet ni var jag är.
KRAM
Bloggvärlden stagnerar?
Jag följer inte så många bloggar längre, av det enkla skälet att de bloggar jag följt inte uppdaterats så ofta, och jag är för lat för att leta ny läsning. Det har mest blivit fragmentbloggande i Twitterformat istället, både när det gäller det egna bloggandet och läsandet av bloggar. Vet inte om det är någonslags kollektiv inspirationsförlust som pågår, eller om folk börjat leva sina liv mer IRL igen, eller om det är så att Facebook får alla berättelser. Jag, som inte är med där, tycker ju att det är trist om det ska vara på det viset, men är själv för lat/tidsfattig/oinspirerad för att göra något åt mitt eget bristfälliga uppdaterande.
Förhoppningsvis blir det bättre framöver, jag tycker om att skriva, älskar att höra tangenterna tryckas ner och hoppa upp igen, och känner mig liksom bättre till mods efteråt, även om jag inte känt mig tyngd innan. Antar att det är känslan av att sortera tankarna och få minnena registrerade som är grejen. Det man inte minns har liksom inte hänt, och rätt som det är så minns man inte längre vad som har hänt.
Så, ni som eventuellt inte tröttnat på mina uppdateringssvackor: vad vill ni läsa om? Vad läser ni om på annat håll, och vad inspirerar er? Tips mottages tacksamt 🙂
KRAM
En sommar går förbi, den är alltid lika kort…
Även fast sommaren i år varit ovanligt lång, mätt mot de senaste somrarna, så har den bara runnit förbi. Fort, fort, fort. Sedan några veckor är jag åter på jobbet, och har börjat bli varm i kläderna. De senaste dagarna faktiskt så varm att det varit svettigt, eftersom studenterna nu är på plats igen, och med dem all ordinarie verksamhet som bidrar till kundunderlaget.
Det känns skönt att dra igång igen, och samtidigt undrar man lite sådär vad som hände med sommaren. Först svinigt kallt, sedan obarmhärtigt varmt… Det har blivit mycket sola och bada, en hel del sommarstuga, med bad och bärplockande och så klart massor med härlig dans.
Hösten brukar alltid innebära förändring, och så verkar det bli även i år. Än är inte allt på plats, men det kommer. Fick förhandsbesked idag som inledelsevis ser bra ut, men eftersom is i magen inte är, och aldrig har varit, min starkaste gren, så längtar jag bara tills allt är klart och jag kan slappna av och landa i det nya, som känns bra och lite vemodigt på samma gång, och som definitivt stjäl tankeverksamhet innan det är klart.
Såhär på kvällen ska man egentligen försöka rensa huvudet, men just ikväll, och faktiskt varje kväll den här veckan, så har det snarare varit en motsatt effekt, huvudet har bara fyllts på, och fastän det bara är onsdag, så känns det som fredag.
Dock kommer lite avbrott mot detta, redan imorgon. BKO spelar på Grönan, och jag tänker inte missa den upplevelsen. Kanske blir det lite dans efteråt också, hoppas att det inte känns blekt i jämförelse.
Helgen kommer att vigas åt lite bilmekande. Det är dags att besiktiga Hugo, och ena dimljuslyktan har fått sitt glas krossat. Verkar enklare att fixa än jag vågat hoppas på, så bara man är beväpnad med rätt verktyg är det förmodligen färdigt på en kvart. Längtar tills det är klart, så slipper jag ha det i huvudet också, förutom allt annat. Förhoppningsvis glider Hugo rakt genom besiktningen med beröm, precis som han gjort tidigare. Det skulle helt klart förenkla, nu när det börjar bli tajt i schemat igen.
KRAM
På jakt med Puman 