Månadsarkiv: juli, 2011

Tänder tre ljus ikväll…


Ett för offren för bomben i Oslo, ett för offren i massakern på det politiska ungdomslägret strax utanför Oslo, och ett för den friheten vi lever i, och för förhoppningen om att den fortfarande ska vara okränkbar. Ta hand om er.

KRAM

Semester är inte fy skam!


Efter att ha anlänt i stugan har vi hunnit med en hel del. Dagarna läggs till varandra, och redan är första semesterveckan slut, men eftersom så mycket hunnits med så känns det inte panikartat, som det ibland kan göras, utan bara bra. Vi har redan hunnit med att småpyssla en hel del, sätta upp nya gardiner i lillstugan, och bona om den ordentligt till våra gäster dyker upp, grävt upp en igenvuxen rabatt, tömt mulltoan på finfin gödning, lagt en massa jord på jordkällaren, och rensat fram ett smultronland som ger ordentlig avkastning. Dessutom har vi tagit en del shoppingtimmar för att komplettera där det behövs. Nya dynor till hammocken har införskaffats till exempel.

Smultronen har förädlats, både till sylt (som tog slut) och till smultrongrottor (som nästan också är slut), och sedan till nya smultrongrottor (som just nu fyller stugan med väldoft). Vi har dessutom hunnit ro lite i favoritgrannens eka som vi får låna hur mycket vi vill, och varit med och jobbat med gubbarna på en arbetsdag. Det blev en hel del sly som röjdes bort, och blåbärsris med mogna blåbär i storleksordning spelkulor lades i dagen. Det kommer definitivt att bli en befria-blåbären-aktion snart :). Och så har vi ju varit till mamma och T för att fira att T fyllt 60 år. Trevligt kalas, god mat och galet lurviga hundar är en bra sammanfattning.

Stegräkningen: Lördag förra veckan: 9020 steg, söndag: 28975. Shake på Högs loge. Sommar, solsken, galen värme, fantastisk dans och bara underbar lycka. På vägen hem från badet i Lintjärn; trolska dimslöjor. Måndag: 6743 steg, tisdag: 9952 steg, onsdag: 8714 steg, torsdag: 7807 steg, fredag: 11219 steg, lördag: 9576 steg. Idag: 7527 steg. Förmodligen har fler steg tagits under dessa dagar än de som registrerats, men eftersom jag har ett filter på räknaren som gör att stegen måste tas åtminstone 7 st i följd för att registreras, och man oftast inte tar så många steg åt gången när man plockar blåbär, gräver dynga, eller rensar land, syns de inte i sluträkningen. Kroppen har däremot känts genomarbetad, så det känns ok ändå.

Och sjön då? Jodå, trots kyliga nätter håller den över 20 grader, och vi badar varje dag. Tur att man har goda vänner och grannar som håller koll på hemmet när man är borta 🙂

KRAM

Frid


Gårdagen blev en toppenfin avslutning på veckan. Rösten höll att arbeta med, vädret gav förhoppningar om en skön nära framtid, ett lunchmöte med chefen gav idel beröm och positiv feedback om hur kul det är att ha just mig där, och en massa ny inspiration inför hösten.

Efter det hann jag även göra ett jättebra överlämnande till kollegan som kommer tillbaka nästa vecka, och eftersom jag hunnit arbeta undan allt pappersarbete, kommer han få en god möjlighet att själv hålla arbetet under kontroll.

Med det i gott sinne begav jag mig hem för att hjälpa A med de sista förberedelserna, sedan bar det av till P och M för att äta middag och fixa lite mer. Med lägenheten överlämnad i flera fina husvaktarhänder (goda vänner och goda grannar är guld!) är semestern ett faktum.

Efter överlämnandet och trevligt samkväm, road trip i solnedgången, med dansande älvor på gärdena. Framme vid målet blev det ett dopp i silkesvattnet och läggdags. På stegräknaren: 12196.

Det här kan bli den bästa semestern någonsin.

KRAM

Inte på latsidan i alla fall


Eller vad sägs om att hinna med att plocka både blåbär och kantareller, jobba åtta timmar, luncha på en filt i solen vid vattnet, skicka paket och dessutom tvätta upp all smutstvätt? På stegräknaren syns ansträngningarna: 12969 steg. Snart ska jag sluta hosta också. Snart.

KRAM

Glädjeämnen


Vackert somrigt väder, lunch på en filt med en uppskattad kollega, och det bästa av allt: A är hemma igen. Livet är underbart.

KRAM

Effektiviteten själv


På jobbet gick dagen sin gilla gång, och när klockan ringde hemgång var jag nästan helt klar med allt som varit väntande i några dagar. Skönt, särskilt som deadline närmar sig. Blir nog en schysst överlämning till kollegan som kommer tillbaka från semestern snart.

Kvällen tillbringades med lite småfix innan semestern, och med en tripp till Nacka för lite shopping. Ikväll kommer A hem igen, och det ska bli så kul. Har varit lite ensamt här, men som alltid håller jag mig sysselsatt, så jättesynd är det inte om mig.

Gårdagens steg; 13438 st.

KRAM

Rök = sunk


När man är förkyld sviker både smak- och luktupplevelserna och det är mycket tyngre än vanligt att andas. Därför undrar jag i mitt stilla sinne hur det kan komma sig att den lukt som är den sista att ge sig är röklukt? Jag blir tokkänslig för rök, luftrören snör ihop sig, och jag får nöja mig med bröstandning. Och att hosta ut den lilla luft som jag lyckats ta in.

Rökning är sunk! Sluta med sånt!

KRAM

Flickan i körsbärsklänningen


Just det, jag har skaffat mig en ny kompis. En körsbärsklänning på rymmen från 50-talet. Vi fann varandra på Rios rea, och kärlek uppstod vid första ögonkastet. Självklart fick den följa med mig på jobbet för att få lite mer äventyr än en mörk garderob.

Efter tre samtal visade det sig att min röst fortfarande inte är redo för telefon, så istället plöjde jag djupt i liggande pappersarbete, och lyckades faktiskt bli klar med det mesta under dagen. Oerhört tillfredsställande, eftersom jag vid dagens början undrade hur 17 jag skulle hinna med detta.

Efter jobbet belönade jag mig med en promenad till StikkiNikki och slog till på en kula Salty Caramel och en kula Hallon. Sedan var det bara till att bege sig till den närbelägna Fatbursparken för att i körsbärsklänning strosa under körsbärsträden. Faktiskt är bären mogna nu, så jag pallade några. Egentligen borde man organisera en något mer uppstyrd pallning, för det är goda bär.

Efter glassen tagit slut hoppade jag på tunnelbanan hem, och lät kvällen förlöpa i relativt lugn. Promenaden ledde till att stegräknaren fick en fin summa på 13010 steg att redovisa för dagen. Nu ska jag bara bli frisk på riktigt.

KRAM

Två veckors steg


Tiden går så fort när man har en massa saker för sig hela tiden 🙂 Nu har snart två veckor gått utan ett enda redovisat steg. Dock har jag inte legat på latsidan. Här kommer en kort sammanfattning:

22 juni: Avfirande av kollegan A som går vidare mot nya utmaningar. Vi lyckades styra upp en personlig present han faktiskt blev lite rörd av. Förskottsfirande av kollegan Ds födelsedag. Fest hela dagen med andra ord. Även han blev glad 🙂 Efter jobbet packades bilen, och sedan bar det av med mig till stugan. Steg: 11988 st.

23 juni: Dagen innan midsommarafton. Lämpligt nog hade jag fått beviljad semester. Lämpligt nog hann jag till mataffären för proviantering innan hela byn hann dit. Bara till att packa in i bilen (Hugo tål lite mer packning än Missan. Perfekt för när jag storhandlar 🙂 ), och sedan ta sig in till stan där det var lugnare än i köpcentret. Lite lunch, och lite fönstershopping senare bar det av ut till stugan för att förbereda för morgondagen. Det blev Janssonstillverkning och även en potatiskaka med Västerbottenost innan jag tog mig ner till sjön för ett välförtjänt dopp. Framåt kvällen tittade A, M och M in, det blev installation och lite mys innan läggdags. Steg: 8957 st.

24 juni: Midsommarafton. På riktigt. Halvbra väder på morgonen, rejäl frukost, ankomst av M och N, jakt på råvaror till midsommarstång, montering av densamma. Smörgåsbord, fika, grillning, bad. Under hela tiden vi var ute var det strålande sol och varmt och skönt. Steg: 11932 st. Småtrött framåt tvåtiden när vi till slut gick och la oss. Då hade vi även hunnit damma av sällskapsspelen.

25 juni: Midsommardagen. Lite allmänt umgås, efter lunch droppade gästerna av vartefter. Vi var nöjda med en väldigt lyckad midsommar.  Lite städande och pyssel. Stegtotal: 7190 st.

26 juni: 12708 steg. Förberedelser för att åka hem, städning och lite fiske.

27 juni: 17394 steg. Ensam på avdelningen första dagen, med bra samarbete med den andta avdelningen har det gått toppenbra. Massage efter jobbet. Nice!

28 juni: 12518 steg. Lite extrajobb i form av en utbildning i ett system vi arbetar i. Gräsänkeriet börjar, eftersom A reste för att överraska sin bror med födelsedagspresent.

29 juni: 24358 steg. Efter jobbet blev det en tripp till Grönan för dag 1 av dansvansinne. Expanders är bra, riktigt bra. Ordningen på golvet – mindre bra. Framåt hemgång var jag riktigt nöjd med kvällen. Härligt.

30 juni: 29692 steg. Blender på Hågelby efter jobbet. Småstressigt att hinna dit efter jobbet, och väl parkerad möttes jag av lååång kö. Suck… Dock visade det sig att det gick bra att ta gräddfil om man hade jämna pengar. Inne på två minuter. Bra där! Jämna pengar tages hädanefter alltid med till Hågelby! Väl inne, började magin. Hett, svettigt, men fantastiskt roligt med många bra dansare, utan en suck till att hinna med alla roliga. De roliga som hanns med gjorde däremot kvällen. Majoriteten av danserna blev tjejfoxar. Kvällen bjöd också på insikt om en aspekt av det mycket omdebatterade ”rutinerad dansare blir uppbjuden av nybörjare, dansar med stenansikte”, när jag blev uppbjuden av ”Kalle hellre än bra”. Inte det att jag inte gillar att dansa med nya. Däremot uppskattar jag att faktiskt kunna dansa med den som bjuder upp. Att något så grundläggande sitter hos den uppbjudande som antalet grundsteg man tar, och hur de grundstegen sitter samman. Åhej-eriet går ut på att killen har fria steg, och att tjejen lämnas utrymme att ta för sig i dansen. Dock bör nämnas att killens fria steg inte ska störa tjejens möjlighet att ta sina ofria steg rätt. Hela dansen gick till att sätta stegen så att dansen faktiskt dansades på åtta taktslag. Inte fem, inte sju, åtta. Med ”Kalle hellre än bra” blev det åtta taktslag i total otakt. Kalla mig narcissistisk diva, MEN det är inte njutbar dans. Inte någonstans. Frågan är om det ens är dans. Sorry.

Som tur var, så räddades kvällen raskt av nästa härliga dansare, som tog mig från upplevelsen av total dansfrustration, till små små dansmoln av härlighet. Varje steg satt perfekt, varje nyans betonades, lyxfoxen var ett faktum. Dessutom följt av en fantastiskt rolig bugg – och en finfin komplimang. Ja – vi pratar om favoritvirke i denna dansare. Efter detta fortsatte kvällen på rätt köl mot nya höjder. Inspirationen återfanns och livet blev bara jättekul.

Innan kvällen var slut hann jag dansa med F två gånger- bra där, eftersom det var ett tag sedan sist. Som vanligt står hon pall för en hel del lek i foxen, vilket är superkul! Funderar redan på vad jag ska trixa till nästa gång 😀 En annan favorittjej fick jag också äran att leka med två gånger, och det var riktigt kul att få reda på att hon tagit sitt körkort nu. Grattis A, bra jobbat! 🙂 Efter sista dansen var jag rejält trött, och satsade på att åka hem och slumra lite. Härligt!

1 juli: 32335 steg. Efter jobbet bar det av hem, lite halvhjärtad packning slängdes ihop inför helgen, och sedan bar det av till dansvansinneskväll nummer tre. Fina Zlips bjöd på underbar dans i tropisk hetta. Luftfuktigheten och värmen gjorde det till en närmast olidlig upplevelse, Zlips utstrålning och danspartnerna gjorde det tlii en fantastisk dito. Dock var det kanske inte de bästa förutsättnignarna för en redan sliten kropp att anstränga sig hårt i fyra timmars ångbastu… Redan innan dansen började för min del, svettades jag. Det räckte med att andas för det…

Zlipsarna hade fin konkurrens denna kväll, dels av Ölandstokeri för såna som sysslar med sånt, men också av Ziggy Marley på Grönan, och Toto på Skansen. Trots det, eller kanske tack vare det blev det en bra kväll. Inte lika många ”nu har jag tagit min våga-dansa-som-Fred-Astaire-öl- dansare” på golvet. Rätt gott om utrymme, med mellanrummen mellan golvtiljorna som största hinder. När skosulorna kilar ner sig mellan dessa, kan en magisk dans rätt lätt tas ner på jorden, samtidigt hör det liksom till på Skansen.

I pausen fick jag fint sällskap att dela mina jordgubbar med, och sedan fortsatte vansinnessvettandet till magisk musik. Efter dansem byttes om till torrt, och en provisorisk raggardusch genomfördes. Hann precis med spårvagnen tillbaka till den parkerade bilen (som även denna gång klarat sig undan att bli hem för Leila K för natten… En bekant som parkerat sin bil på ungefär samma ställe hade inte samma tur vid ett tillfälle, utan hittade en berusad Leila K i baksätet på sin bil när han skulle därifrån. Det känns liksom lite extra spännande att parkera på andra sidan Djurgårdsbron efter det), och sedan bar färden av mot stugan. Trots lugn trafik längs vägen, tog det rätt lång tid att ta sig upp, eftersom jag stannade flera gånger. Först för att äta lite och byta ut linserna mot glasögon, och sedan för att sluta ögonen i en halvtimme.

Framåt fyrasnåret var jag dock framme i stugan, nybadad och nerbäddad. Härligt, trots att det var dags för årsmöte sex timmar senare.

2 juli: Årsmöte i stugföreningen kl 10.00. Vuxenpoäng. Dock kom jag någon minut för sent. Förtappad ungdomspoäng…. 🙂 Mötet dryftade allt möjligt spännande, en del valde jag att observera, vid andra tillfällen passade jag på att göra mig hörd också. Svårt att veta exakt på vilken nivå man ska lägga sig som ny vid såna tillfällen, men bästa grannen A från tvärs över vägen, tyckte att jag skött mig bra, men att jag inte behövde vara blyg till nästa gång. 🙂

Resten av dagen gick åt till att försöka komma tillrätta med den egenorsakade jetlagen. Jag länsade vägrenen på fina stora härliga smultron, och fick ihop nästan en halvliter, som sedan fick bli fyllning i smultrongrottor, och dessutom räckte till annat mumsigt. Pannkakor till exempel. Lite svamp hittades också, så nu ligger det två brickor med gula kantareller på tork till A när han är där nästa gång. Stegtotal: 6934 st.

3 juli: Ytterligare en resdag. Passade på att utnyttja förmiddagen till att städa badrummet och diska i ordning, för att kunna komma iväg i tid. Började känna mig lätt febrig och hade lite ont i halsen, så ett tänkt besök hos mormor ställdes in. Får hälsa på henne nästa gång istället. På vägen hem från stugan stannade jag till på Ikea i Gävle. Så litet, så pyttigt, verkligen, och så fullt med folk som inte vet var de ska, och inte har i ryggmärgen att försöka att inte stå ivägen för andra. Man kan säga vad man vill om storstadsmänniskor, men de har i de allra flesta fall en förmåga att kunna flytta på sig så att andra kommer förbi. De är liksom medvetna om att utrymmet måste delas på. Efter snart 12 år i förskingringen, inser jag att småstadsmänniskan i mig lever en tynande tillvaro till förmån för tjejen som jobbar mitt i city. Tror att det är en rätt lagom utveckling.

Hur som haver, lämnade jag Ikea någon timme senare, både mätt och nöjd. Med mig hade jag min hett efterlängtade Maskros-lampa, som ska få sitta i sovrummet i stugan, och kasta fina skuggor på väggarna. Enda nackdelen jag kan komma på är att det faktiskt är fint även utanför sovrummet. Och nu kommer jag inte vilja gå därifrån. Nåja, det får bli ett senare bekymmer.

Väl hemma igen efter några timmars körning, blev det en rätt så tidig kväll. Stegtotalen 6813 steg, som jag tänkt bättra på, fick duga, eftersom jag fortfarande kände mig hängig. Gott så.

4 juli: Trött. Trött, och med ont i halsen tog jag mig runt på morgonpromenaden efter mycket om och men och några kantareller. Inte helt övertygad om förträffligheten i det hela åkte jag till jobbet, där jag fick ge upp telefonpratandet bara efter tre samtal för att rösten svek. Dock hade jag ork till annat, och fick en hel del pappersarbete undanstökat. Skönt det.

Efter lite strul med felanmälningar vässade jag naglarna vid tangentbordet och förklarade för killen som bett mig att komplettera min redan tydliga felanmälan med en steg-för-steg-beskrivning av vad jag gjort som lett till felet, att det kan vara en fördel om man bemödar sig att läsa mer än de första orden i en felanmälan innan man bildar sig en uppfattning om vad felet är, så att man slipper skriva en felrapport två gånger.

Detta gjordes dock efter att ha gjort en steg-för-steg-beksrivning (som han berömde som idealisk – som tog mig typ tio minuter att skriva) på ett dagisbarns nivå. På engelska. Suck. Hoppas att det läggs lite mer engagemang på att utföra arbetet rätt från deras håll nästa gång. Mitt missnöje med det hela gick i alla fall inte obemärkt förbi. Bra det. Ibland är det helt klart en fördel att vara på bitch-humör.

Stegtotal: 8123 steg. Får duga. Bäddade ner mig i soffan när jag kom hem och sov några timmar. Nu dags att somna om. Tänkte vakna frisk imorgon. Vad tror ni om det?

KRAM

Dansbekantskaper är speciella…


Till skillnad från vanliga bekanta, där man ofta har en hyfsad koll på varandras namn, familj och yrken, är man som dansbekant ofta insatt i hur någon luktar, var den andre har sin tyngdpunkt, hur bra man kommunicerar ordlöst och hur mycket den andre svettas. Namn? Varför då? Alla har ju ett alias på dansmaffian, och kommer man inte på det, så hittar man på ett namn.

Nu kan man tro att vi dansare inte pratar alls med varandra, men det gör vi. I alla fall utanför dansgolvet. I alla fall ibland.

Ser man en dansbekant på ett oväntat (läs icke-dansrelaterat ställe) som tex naturreservat eller glassbarer, ska man däremot inte vara så säker:)

En dansbekant såg mig i området där vi bor, och berättade när vi möttes på dans vid ett senare tillfälle att hon inte vågade heja eftersom hon inte kom ihåg vad jag heter, och tyckte att det skulle kännas lite konstigt att ropa ”Hej Puman!”.

En annan dansbekant kom med följande bekännelse igår: ”Jag såg dig på Stikkinikki för någon vecka sedan, men jag kom inte på vad du heter, och sedan spillde jag glass på byxorna, och när jag torkat bort den var du borta”. Som hämtat ur en rökslöjetyngd fyrtiotalsfilm:)

Ja, vi är nog lite märkliga vi dansare… Men roligt har vi!

KRAM