Midsommarfest
Midsommar har alltid varit förknippad med en speciell känsla för mig. Ljuset, värmen (jo, faktiskt), maten, vänner och känslan av att stå inför en evighet av vacker sommar bygger en särskild magi som inte är att förakta. De senaste åren har vi firat midsommar i stugan, i sällskap av goda vänner, med mat, majstångsbygge, bad, musik och glada skratt. Så även i år, men i år var första gången som A inte var med. Sockret jobbade jour, så han var heller inte med i skaran, men det var inte folktomt för det, även om jag saknade honom.
Allt som allt var vi nio glada själar som huserade i diverse rum i stugan, så det var ett projekt att få till allt planeringsmässigt. Rutin är bra att utgå ifrån, så jag lutade mig mot den och det blev riktigt bra. På torsdagsförmiddagen styrde jag en bil fullastad med mat och glada tjejer med tillhörande partypackning norrut, och eftersom bilfärder är bra tillfällen att prata på, gick snacket i ett.
Till lunchtid var vi framme i stugan, packade snabbt in, och fick oss sedan god mat i form av pastasallad och våfflor (i valfri ordning). Sedan installerade vi oss, hängde lite och förberedde lite mat inför kvällen och morgondagen. Det bakades pajer och janssons frestelse så det stod härliga till, och doften i stugan blev minst sagt förtrollande, inte minst tack vare en paj med bacon, fetaost och purjolök (herreguuuud!!!).
Framåt kvällningen så satt vi och filosoferade innan vi åkte för att plocka upp min workhusband D i Tönnebro. Det blev ett kärt återseende för många, och väl hemma i stugan igen blev det kvällste och paj innan läggning.
På midsommarafton fick jag min första sovmorgon på ett tag, och vaknade ganska sent, men utvilad. Då hade mina fina gäster redan pysslat fram frukost, så det var bara till att hugga in, och sedan droppade resten av festsällskapet in vartefter dagen led.
Vädret tillät bara begränsad utomhusvistelse, och då är det skönt att ha plats för alla inomhus. Det blev långbord med sjöutsikt, och massor med god mat. Paltkoman efter talade liksom för sig själv.
Den enda egentliga programpunkten för midsommarfirandet är att majstången ska kläs och resas innan midnatt, till tonerna av Chariots of fire, så när vädret tillät gick vi för att samla blommor och grönt till detta. Ytterligare ett tillfälle för alla att umgås med ett gemensamt mål. Blomsterplockargänget kom tillbaka till stugan fullastade med blommor, och då hade marktrupperna redan fått till en grönskande stång, så det var bara till att binda kransar för glatta livet.
Mellan varven blev det så klart fika och mera mat, men stången restes innan solen började dala, och vid tiotiden på kvällen klingade Chariots of fire ut över sjön, och vi beundrade den hittills finaste midsommarstången som stått där.
Midsommardagen blev en skön slappardag, med en promenad runt sjön som enda egentliga ansträngning. Framåt kvällen droppade folk av, på hemfärd eller mot dans, och vi kvarvarande passade på att hålla liv i ytterligare en stugtradition: spelkväll!!! Det blev snacks, dryck efter preferens, och spel, spel, spel. Kul att mina dansnördiga vänner även är spelnördar som jag. 🙂
Efter duktigt nattsudd bröt vi till slut upp och sov gott ännu en natt. Fram på eftermiddagen på söndagen kom äntligen lite sol och värme, så då passade vi på att njuta av den tills det var dags på riktigt att åka hem.
Och faktiskt hanns det med bad varje dag, till och med för badkrukorna i sällskapet 🙂
Tack alla fina underbara vänner som kom och gjorde midsommaren till en riktig hit!
Nästa år igen?
KRAM
Tre kvällars dans
Jag har fläskat på rejält med dans den här veckan. Tre kvällar i rad har det blivit, och vips har 1.5 kilo Puma försvunnit. Fortsätter det såhär så får jag verkligen börja sy in klänningarna (eller fika mer, haha). De klänningar jag sytt efter mina egna mått för bara några månader sedan är nu för stora i midjan. Den senast sydda kan man gott och väl ta in fem cm på… Jaja, det fanns att ta av, och än finns det katt kvar 😉
Först ut i detta dansfrosseri var Barbados på Hågelby. Jag hade inte så jättehöga förväntningar eftersom tidigare kvällar till dem varit sådär. Några bra dansare sågs till, däribland Sockret, F och L. De gjorde min kväll i tur och ordning, och det kändes alldeles lagom att åka hem när det var en knapp timme kvar.Kvällen grundades med mysfox med Sockret, fortsatte med finfox deluxe med F och en kanonbugg till Rosalita med L satte kronan på verket.
Kväll nummer två var en het och svettig kväll på Skansen till Voyage. Trots att det var en Sockerfri kväll, så bjöd den på nästan bara tokbra danser. Voyage har en repa som verkligen tilltalar mig, och håller sig i framkant med sina låtval. Knappt en torr fläck fanns kvar efter kvällen, och det pärlband med goa dansare som var där kan göra vem som helst lycklig.
Kväll nummer tre tillbringades i sällskap av C och M i Torsåker, till världens finaste Zlips, efter en dag med våffel- och plättkalas med Sockret och J och L.
C och jag uppdaterade oss om varandras liv i bilen på väg dit, inledde dansen och snart fångades jag upp av M, som bjöd på lyxtjejfox. Jag var inte så nöjd med min egen förning under kvällen, men när jag och M dansar är det alltid hon som för, och jag älskar hennes sätt att höra musiken och förmedla den vidare i dansen. Varenda liten grej plockar hon, kan växla från en intensitet i 180 till ett stillastående break eller en hesitering på en tioöring, för att sedan ta dansen i en helt ny sinnesstämning, och sedan slänga in nåt nytt och hon har en balans och kroppskontroll som får mig att häpna och önska att jag också hade samma förmåga. Kort sagt: Det är BRA dans med M.
Nästan hela kvällen lektes bort med henne, och vi hade nog en del danser att ta igen för det kändes som att tiden bara försvann. En rolig sak är att jag kände kryddan i hennes dans av en annan dansare som vi båda har som storfavorit, och det gjorde sig så bra i hennes rörelsemönster. Så himla snyggt!
Zlips då? Lika underbara som alltid. Ny, jätteduktig sångare är på plats i bandet. Jag får lite Michael Bublé- och Magnus Carlsson-känningar. Han gjorde en jättefin tolkning av Save the best for last, bland annat, och det ska bli spännande att se hur bandet formas av denna nya medlem och hans kreativitet. Stalltipset ”Missa aldrig Zlips” står med andra ord fast.
På vägen hem stannade jag och C vid badplatsen jag själv inte vågade upptäcka förra gången och njöt av ett efter-dansen-mitt-i-natten-dopp i regnet. Det är fantastiskt skönt att bada av sig innan man åker vidare, man återföds i en fantastisk endorfinkick, och får helt nya krafter.
Hemvägen gick sedan plättlätt, under diskussioner om livet och det stora blå. Det är gott att ha vänner att prata om svåra saker med utan att det blir jobbigt. C är en sån vän.
När jag precis passerat Arlanda så såg jag soluppgångens apelsinfärgade sol i backspegeln, och framåt morgonkvisten trillade jag in hemma, hängde lite tvätt och stökade lite innan jag slutligen damp i säng, helt färdig.
Idag är det söndag, vilodagen. Heligt och härligt, så idag blir det inte många knop. Se där, en tiondels kristen har talat 😉
Tack alla för fint sällskap och underbara danser! Nu är det bara att ladda om, på torsdag kommer finaste Zlips till Grönan, och på fredag rockar Expanders taket av aphuset på Skansen. Bara att ta sats! 🙂 Ja, och kanske kostar det lite kartongmatning för att få lov att hitta på såna hyss. Har försökt att träna mina saker i att själva hitta lämplig flyttlåda att gå och lägga sig i… Om det funkar? Mjae.
KRAM
Stiltje och fullt ös
Bloggen har fått vila på sistone. Det har liksom funnits så mycket annat att göra och så många tankar att sortera. Jag känner mig ganska klar med sorterandet nu, och har helt klart funnit ett nytt roligt tidsfördriv i att lära känna M bättre. Ibland klickar det bara och man står där och undrar vad som hände och vart de senaste två veckorna tog vägen. Men lite minns jag i alla fall 🙂
Förutom en intensiv karusell, så har jobbet varit lite sådär sommarslött, med kunder med de vanliga frågorna som får de vanliga svaren, ibland inindat på ett ovanligt sätt för att ta bort robotkänslan av att ständigt upprepa sig. 🙂 Det har blivit en del dans dessutom, många mil i bilen, och två helger i stugan,
Midsommar har firats i glada vänners lag enligt konstens alla regler, med jordgubbar, sill, blomplockning, grillning, massor med bad, och en midsommarstång som restes strax före midnatt till tonerna av Chariots of fire. Allt enligt lokal tradition 🙂
AW och spontandans
I torsdags var det dags för den första av två planerade AW-bubbel för att fira jobb och ny lägenhet för min del, och ny befattning på jobbet för en kollega. De närmast sörjande kollegorna, som varit med längs resan hade samlats uppe i skybaren på ett närbeläget hotell och vi skålade för nystarter och gammal vänskap, skvallrade lite och bubblade en massa strunt innan det var läge att dra vidare.
Jag och D hamnade på Vapiano efter att D kläckte den idén, och fick trevligt middagssällskap till den goda pastan. Jag kommer att sakna våra promenader efter jobbet när jag flyttar, men som tur är så är det inte jättelångt bort att träffas i alla fall.
Efter middagen bestämde jag mig för att titta till Grönan trots att jag inte hade några dansprylar med mig, varken skor eller vattenflaska eller ficka att stoppa nyckeln från värdeförvaringen i. Men varför låta sig hindras av det? Gröna kortet är ett jättebra sätt att fylla ut besöksstatistiken på, man förlorar liksom inget på att gå dit, och när man väl är där så konsumerar man i alla fall nåt litet. I mitt fall gick kvällen lös på 30 kr för värdeförvaringen. Nyckeln? Jo, den snurrades fast i en hårsnodd som fick sitta på handleden som ett lite udda armband.
Wizex var precis så mogenbandiga som jag mindes dem från Charlotte Perellis dagar, men betydligt snyggare nu, både på individplan och detaljmässigt. De ser ut som värsta rockabillybandet, och har en brandbilsröd flygel på scenen som man blir alldeles lycklig av. Och sångerskans skor sen…
Några få duktiga dansare i min smak var där, och jag hann liksom dansa igenom dem på den timme jag var där. Utöver det hann jag också kliva av banan efter 15 meter med en gubbe som druckit för mycket sprattelvatten och inte bestämde sig för om han ville dansa bugg eller fox eller hur han skulle få med mig i den ekvationen. Jag klev av vid närmaste utgång, men han var lika glad för det 🙂 Jag blev också uppbjuden av en herre som frågade om jag ville dansa, eller om jag skulle stå och se vacker ut. Jag förklarade att jag kan båda, och det skrattade han åt genom två låtar, och kommenterade att det var ett bra svar när han lämnade tillbaka mig där han hittat mig. Börjar tro att tanterna inte är lika kaxiga.
Framåt halv elva hade jag fått de bra danser som gick att få och drog mig mot utgången för att sedan trängas på båten med personer som var berusade av annat än dans. Sådana gånger önskar jag att min superpower kunde vara teleportering – det skulle vara tokpraktiskt! Men eftersom jag aldrig fick något brev från Hogwarts när jag fyllde 11 får jag klara mig med det sl-kortet ger tillträde till, och de ställen Hugo kör till, så klart.
Väl hemma var det skönt med en dusch och sedan läggdags.
KRAM
Blender på Fyris park
Som av en händelse befann jag mig i Uppsala på fredagkvällen, och hade bjudit in mig själv till både middag hos fina vänner innan och sovplats efter dansen på Fyris park.
Fina vänner är bra att ha, och vi hade en del att surra om under den jättetrevliga och supergoda middagen. Tiden bara flög förbi, och snart var det dags att ge sig av den korta lilla biten till dansen. Redan på parkeringen märktes det att det skulle bli trångt, och det blev det också.
Med några få undantag hade nästan alla närbelägna dansknarkare tagit sig dit, och ja, på något sätt fick vi tiden att gå tillsammans.
Veckan innan dansen hade bjudit på många intryck att bearbeta, och innan dansen var jag lite orolig för att gå dit helt överladdad med behov att släppa lös en vårflod av mer eller mindre bearbetade känslor, men när dansen började kände jag bara ett stort lugn förankra sig i mig. Efter lite mer eller mindre medvetet analyserande av denna vändning underkastade jag mig känslan och försökte att gå helt upp i dansen.
Med rådande trängsel var det svårare än vanligt, men jag fick några riktigt fina danser både med nya och mina måstedansare, dock utan att hinna med alla jag tänkt.
De två bästa danserna blev lustigt nog till en och samma låt. Set Fire to the Rain är en riktig foxpärla, och jag fick lyxen att dansa till den först med foxpinglan K, som jag inte fått tag i på jättelänge, och sedan igen med Långe Farbrorn, som en perfekt avrundning på kvällen. Vi dansar oförskämt bra ihop, men vem har sagt att man alltid ska uppföra sig väl? 🙂
Efter dansen pustade vi ut över en nattmacka och en kopp varm mjölk hemma hos S och N innan det blev dags för dusch och säng.
Tack S och N för fantastiskt sällskap, god mat och en skön säng, och tack alla dansvänner för danserna!
KRAM
Spel med fina vänner
En sak jag dolt mer eller mindre väl, beroende på vem man frågar, är min förkärlek för sällskapsspel. Som nörd kan man ju grotta in sig mer eller mindre obotligt i det mesta, och jag skulle kanske inte säga att spelnörden i mig klår dansnörden, men hemma i hyllan finns ett stort antal brädspel av olika karaktär, och i stugan huserar ännu fler.
Nu har jag turen att vara begåvad med vänner som också tycker att det är kul att ta herraväldet över mer eller mindre godtycklig spelplan, och äntligen blev det dags för en dag helt vigd åt spel, umgänge och fika.
Tillsammans med R, J, M, M och A blev det flera olika spel som hanns igenom, en del med houserules, andra enligt medföljande dikterade regler. När kvällen gick mot sitt slut så hade TP (vinst killaget, med en hårsmån], Med andra ord (vinst tjejlaget, med en hårsmån), Spank the monkey (förkrossande snabb vinst av mig) och Ticket to ride (spännande in i det sista, men en skapligt stor vinstmarginal för A) hunnits igenom.
Det blev verkligen en lyckad dag, med väldigt trevligt sällskap. Nu ska jag försöka ta mig i kragen och inte låta det dröja så länge till nästa gång. Vi får se vilka spel som dammas av den gången. Idéer någon?
KRAM
Dans som värmer hjärtat
I lördags var det åter dags för dans, den här gången på Mälarsalen till Blender. Det tog, som vanligt på Mälarsalen, lite tid att komma in. Sedan var det, som vanligt på Mälarsalen, fullt med folk väl inne på dansgolvet. Många fina dansvänner var på plats, däribland två favoriter som varit frånvarande från dansgolvet under hösten.
Mest av allt värmde dock att I trotsat snöglopp och med hjälp av krycka tagit sig dit för att dansa med mig och ge mig en julklapp. Vår första dans på ungefär ett halvår kändes lika bra som vanligt, och ger hopp om att se honom ute oftare framöver. Jag hade en riktigt bra danskväll trots trängseln och en obehaglig värme. Har svårt att förstå att man inte lade några kronor på att få en fungerande ventilation när man ändå helrenoverade stället för ett tag sedan. Fast vad vet jag, det kanske är svårt att kalibrera ett ventilationssystem så att det klarar en sådan toppbelastning som fyra timmars intensivt dansande av hundratals varma kroppar utgör.
Jag fick mig också en danskänga i storlek 47 av en viss storfotad lång farbror som tycker att jag komprimerat mig för mycket på sistone, och bara använt Twitter istället för bloggen i mina försök att tvinga på omgivningen min horisont. Skärpning från mitt håll utlovades, och belönades med några riktigt fantastiska sväva-danser. Klart man tar sig i kragen då. 😉
När kvällen gick mot sitt slut insåg jag vilket kardinalfel jag gjort när jag hängde in ytterkläderna i garderoben för det facila (?) priset av 30 kr vid ankomst. Kön till garderoben ringlade sig hela vägen ut på dansgolvet, och bortsett från att musiken tystnat och folk stod bredvid varandra istället för mitt emot varandra, så kunde man lätt tro att dansen fortfarande pågick, och att alla övade på att stå stilla i takt till musiken precis som vanligt. Vis av mitt misstag kommer jag att anta en annan strategi vid nästa besök där. Efter att ha fått ut jackan från garderoben strosade jag i snöfall till tunnelbanan, och sedan hem genom natten. Längtar redan efter nästa danskväll.
KRAM
No one puts Baby in a corner
Efter att ha tagit ett initiativ som på sikt kan bli en belöning i sig, kände jag att jag skulle belöna mig även i direkt anslutning till detta initiativ, för att implementera lite positiv betingning. Och vilket alternativ kan vara bättre än att åka norrut en sväng, först till stugan, och sedan till Gävle för fyra timmars dans?
Vid lunchtid lastade jag sålunda in mig och S i Hugo, med en kvalitativ tjejdag i sikte. Vår vänskap är rätt nyfunnen, så det blev en sån där härlig lära-känna-resa där vi surrade på för fullt hela vägen till stugan, till dansen, och så småningom även hela vägen hem. Fantastiskt kul!
Väl framme vid Parken i Gävle hann vi precis byta skor och hänga in i garderoben innan det var dags att börja dansa. Kvällen inleddes med en superbra tjejfox, och sedan rullade det på. Jag hittade många intressanta tilltänkta danspartners, saknade några, men fick mitt lystmäte relativt väl tillgodosett.
Några inspanade tilltänkta rann ur händerna på mig, vilket så klart inte var ett plus i kanten. Jag tröstade mig med att yttra ett löfte (eller hot, beroende på vem du frågar…) om ränta på missad dans. Trots att kroppen inte lydde mig lika bra som den gjort den senaste tiden var jag ändå nöjd med de första fyra timmarna av nonstopen… i alla fall till jag insåg att de också var de fyra sista timmarna av nonstopen.
Men hur kan man ändå vara något annat än nöjd när man har fått till några rent gudomliga sväva-danser, och det till riktigt bra musik dessutom? Zlips rockar som vanligt min värld, trots ett nyligt genomfört medlemsbyte. I jämförelse står sig Dreams tyvärr inte lika bra, utan gör ett ganska blekt intryck. Å andra sidan har de inte samma rutin som Zlips, vilket kan förklara att de inte har samma avslappnade, självsäkra och lekfulla utstrålning.
Mycket vill ha mer, och redan på fredag är det dags igen. Då får Expanders stå för musiken. I will bring the crazy and the silver shoes…
Vi kanske ses i Uppsala?
KRAM
Ladies night..?
När livet är lite extra grått är det bra att sätta lite guldkant på tillvaron, för att höja moralen och stämningen. Fredagens danskväll i Hallunda fick bli en sån guldkant. Eftersom oktobermaran rasar för fullt i Gävle denna helg, hade jag räknat med lite skralt utbud av dansare, och fick till stor del rätt i mina farhågor, men några guldkorn hade i alla fall behagat dyka upp.
Scotts stod på scen denna kväll. I min bok har de gått från att vara ett av de absolut bästa banden, med enbart foxmysiga låtar och roliga bugg (ungefär i paritet med nuvarande Shake) till att vara ett band utan någon som helst röd tråd i repan. Det känns som att de slängt in lite av varje för att de tror att alla ska bli nöjda, men resultatet blir bara en spretig massa som känns minst sagt förvirrad, och där bara några bra låtar finns kvar. Det känns lite slöserimässigt med tanke på att man VET att de kan spela så bra, och då väljer att spela tråkigt…
Världens bästa F räddade kvällen, och vi tog igen många förlorade danser under kvällens gång. Jag ska erkänna att jag hade svårt att riktigt hitta harmonin till och från under kvällen, men med en sån fantastisk följerska, så kan det ändå bara bli tokbra. Tror att det inte är en överdrift att konstatera att vi abonnerade på varandra under ungefär halva kvällen.
Det var längesedan jag foxade så mycket under en kväll. Tror att könsfördelningen var ganska jämn, men att de duktiga tjejerna var övertaliga i jämförelse med de duktiga killarna. Följdaktligen fick tjejdanserna företräde.
Några riktigt roliga bugg hanns med, varav en med C, som nyligen börjat lära sig att föra i bugg. Grymt kul, särskilt när hennes mimik gick från smått chockad till att bära insikten om att det faktiskt funkade riktigt bra. Kvällens roligaste bugg blev mot slutet av kvällen. Killen jag aldrig själv lyckas bjuda upp, men som alltid hittar mig minst en gång per kväll, och som alltid låter mig spexa runt efter eget huvud, hittade mig när jag precis räknat bort sannolikheten att få till en dans med honom.
Kvällen dominerades som sagt av tjejdanser, tror jag kan räkna antalet manliga danspartners med en halv hand. Men vad gör väl det när man har en F till sällskap?
Det blev en ladies night även ur ett annat perspektiv. Scotts förmodligen mest hängivna fan, en stjärnögd tjej i övre tonåren dansade för och med sig själv framför scenen. Sånt händer bara på en viss typ av band. Kul att nya hittar ut på dans förvisso, men tragiskt att stå så hopplöst betuttad i sångaren, som så uppenbart inte är ett dugg intresserad, utan bara ser obekväm ut av uppmärksamheten. Att hennes hökögda mamma sedan står två meter bakom henne med en bevakande och skeptisk blick som bara matchas av dotterns hänförelse, gör det hela bara ännu mer beklämmande. Fast det är klart, det är nog rätt svårt att köpa kyskhetsbälten nuförtiden…
Laddar nu om inför morgondagens äventyr, oktobermarans sista kväll. Förvisso blr det ”bara” en vanlig nonstopkväll ur mitt perspektiv, eftersom det blir en enkvällsupplevelse, och det bara är två band som avlöser varandra, men marestämningen kommer ändå att råda, och så är ju bästaste Zlips ett av de två banden… Längtar redan.
Vi kanske ses i vimlet?
KRAM
På hemväg
En spontan AW med bästa kollegan D var precis vad som behövdes för att få kvällen på rätt köl. Efter en promenad till Gamla Stan kändes livet lite bättre, och två glas mjölk till mig, en öl och en cider till D och en minipåse Salt&vinegarchips blev alldeles lagom.
Som vanligt med D rörde sig samtalet på ett avslappnat sätt mellan högt och lågt. Viss vänskap är härligt kravlös.
Nu hem till tvätten som saknar mig. Härliga måndagsglamour…
KRAM
På jakt med Puman 